Annons

Tysk röta i folkmordets skugga

”När tysken vill vara graciös hoppar han ut genom fönstret”, lyder talesättet. Tyvärr hittar man lätt situationer som bekräftar sådana där fördomar. Ofta är de harmlösa och roliga men inte i fallet Ukraina.
Ledare • Publicerad 14 april 2022
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

När Öst- och Västtyskland efter en tids tvekan hos tongivande europeiska länder tilläts att återförenas underförstods att det nya jättelandet förväntades uppvisa ett oklanderligt omdöme och hänsynstagande i sin utrikespolitik. Tyskland tog sig med iver an denna moraliska uppgift – genom att bli Vladimir Putins bästa vän och försöka tillgodose hans önskemål så långt de kunde.

Trots att Ukraina i relativa tal led värre än Ryssland av nazisternas anfall har det hela tiden varit Ryssland som varit adressaten för tysk historisk skuld. Och som av en bekväm slump låg Ryssland på begärliga tillgångar av olja och gas. Eftergiftspolitiken mot allt ryskt – som att blockera ett ukrainskt Nato-inträde – var en god affär för tysk industri.

Förbundskansler Olaf Scholz
Förbundskansler Olaf ScholzFoto: John MacDougall
Annons

Inte ens efter det ryska invasionen kunde tyska företrädare avhålla sig från kommentarer om att Tyskland inte kunde bidra med vapen till Ukraina av rent moraliska skäl; man skulle ju aldrig mer företa något som kunde skada Ryssland militärt. I början ville man endast sända hjälmar till Ukraina, vilket renderade dess regering att frustrerat fråga om de skulle sända kuddar härnäst.

Förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel är huvudansvariga för den ekonomiska, militära, politiska och mentala röta som nu blottas för omvärlden. Men sådana som dess förbundspresident Frank-Walter Steinmeier ligger inte långt efter i den ligan. Han deklarerar likväl hur ledsen han är över att inte vara välkommen i Ukraina. Och Socialdemokraternas gruppledare i parlamentet Rolf Mützenich förklarar sig upprörd över den ukrainska diplomatins brist på takt. Och Olaf Scholz meddelar att han inte alls tänker försena stängningen av tyska kärnkraftverk för att underlätta frikopplingen från rysk energi.

”Trots att Ukraina i relativa tal led värre än Ryssland av nazisternas anfall har det hela tiden varit Ryssland som varit adressaten för tysk historisk skuld.”

Redan under invasionens första dagar utlovade Scholz ett dramatiskt skifte i Tysklands utrikespolitik. Men alltsedan dess har man fortsatt att pumpa in miljarder in i den ryska ekonomin. Man är inte beredd till de uppoffringar som tillskruvade gaskranar skulle medföra trots att den ryska krigsmaktens tid i sådant fall skulle vara utmätt. Länder inte minst i Sydeuropa ser detta och påminner beskt om den stora kreditkrisens tid, då Tyskland utan vidare krävde snabb och smärtsam uppstramning av andra länder.

På sällsamma vägar har den tyska pacifismen försatt dem i situationen att vara det ukrainska folkmordets största sponsor. Den tyska elitens beteende under de senaste decennierna har varit av ett slag som ställer den svenska vi-har-varit-naiva-sjukan helt i skuggan. Men det vägrar sjunka in.

Över västvärlden syns bilder på sporadiska demonstrationer utanför ryska ambassader. Det är sympatiskt men effekten är förstås noll. Ryssland är Ryssland. Kanske vore det mer ändamålsenligt att flytta demonstrationerna en bit bort till de tyska ambassaderna istället. Det skulle kunna förändra ett och annat.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons