Unga längtar efter en annan väg
Anna Björklund har sagt till SVT att hon inte ser sin senaste bok Kvinnomanualen som en politisk bok. Men trots det kan man skönja ett stillsamt politiskt manifest mellan raderna. Björklund representerar en motståndsrörelse bland unga. Där samhället säger att det bara finns en väg framåt, visar hon på alternativ.
Att växa upp i Sverige idag är på ett sätt privilegierat, vi lever i ett av världens rikaste länder. Men det är inte bara en dans på rosor. Vi har ovanligt hög andel unga som lider av psykisk ohälsa och konkurrensen på arbetsmarknaden är inte så enkel som den en gång var. Sverige är det enda landet i EU där unga är mindre optimistiska inför framtiden än äldre.
Anna Björklund beskriver i sin bok ett typiskt exempel på detta, ett ungdomsliv kantat av ätstörningar, psykologbesök, prestationsångest och stränga skönhetsideal. Samtidigt beskriver hon hur hon försöker bryta sig loss från detta.
Hon försöker först följa mallen: hon bantar, går på handelshögskolan, planerar sin karriär utifrån hur mycket pengar hon kan tjäna. Men boken beskriver ensamheten och tomheten som kommer av det livet. Istället blir hon kulturarbetare, gifter sig och väljer att stanna hemma med sina barn istället för att placera dem på förskola. Hon känner sig lurad över att ingen har berättat för henne att det är ett värdigt alternativ, istället möter hon starkt motstånd och klassas som bakåtsträvare.
Verkligheten i boken känns ibland något privilegierad, överdriven och extremt individualistisk. Björklund beskriver en kultur med vassa armbågar där pengar styr de flestas val, men många är ensamma. Förmodligen beror det på att boken utspelar sig i Stockholm. Ungefär 40 % av Stockholms invånare bor i ensamhushåll och konkurrensen om jobb och bostäder är högre än andra delar av landet. Kronobergs län å andra sidan har ungefär den tredje lägsta andelen ensamhushåll i riket. Att man bor själv betyder inte att man är ensam, men det ger ändå en fingervisning om hur starka de små gemenskaperna i samhället är.
Och just de små gemenskaperna är en del av det politiska manifestet som boken lyfter fram. Björklund kritiserar en allt för konsumtionsstyrd livsstil och lyfter fram ett liv som är mer avskalat och jordnära. Hon beskriver hur småföretag borde gynnas mer än stora, att hon hellre handlar från lokala eller mindre entreprenörer än större internationella företag. Hon berättar också om hur hon och hennes man har fått leva billigare för att få mer tid till sina barn och om hur det är en märklig paradox att människor hela tiden arbetar mer trots att vi är rikare.
Den alternativa vägen Björklund beskriver är, trots sitt rebelliska uppsåt, också en trend i svårare tider. Allt fler odlar sin egen mat och startar sina egna företag. En tid av inflation och politisk orolighet gör att många tar andra livsval. Den unga generationen verkar längta efter ett mer jordnära liv än de fått tilldelat av generationerna över. Kanske är det en motståndsrörelse, men kanske är det också en enklare väg framåt.
