Uniformen är tillbaka
Man hade förstås glatt sig över de flesta efter företrädaren i fråga. Men att regeringen nu gör något så väsensfrämmande som att inte utnämna en i första hand politiskt lojal person, är särskilt uppiggande.
Man gör i stället något så borgerligt som att respektera professionen. Thornberg är i varje tum polis, från patrullerande till spanande och så till Säkerhetspolisen. Det är inget skryt när han säger: ”Jag har sett yrket från insidan, från operativ nivå, från taktisk nivå, från strategisk nivå”.
Det finns en grundregel för befälsordningen i uniformsyrken, nämligen att de operativa cheferna, upp till högsta nivå, själva skall vara uniformsbärare. Det är ungefär samma logik som att rektorer för universitet skall vara akademiker. Polisen behöver politruker i ledningen lika lite som universitet behöver företagsledare. Men just denna den politiska maktens respektlöshet har plågat ämbetsmannasverige i många år, och den har märkts både från höger och vänster.
I praktiskt avseende skall förväntningarna ändå inte vara alltför höga. Förändringar tar tid. Men till skillnad från sin företrädare har han sannolikt de anställda med sig, och det är en grundförutsättning.
Det finns ytterligare en aspekt som är väl värd att notera, nämligen att polisens uppgifter i dag har en annan karaktär än för bara några år sedan. I dag hemsöks Sverige inte bara av grov organiserad brottslighet som riktar sig även mot lagens företrädare. Så kallad systemhotande brottslighet. Det är också slut med den tid då vi var förskonade från ren terrorism. Tvärtom, kan man i värsta fall säga. Flera menar med hänvisning till de senaste migrationsströmmarna att Sverige till och med är i ett än farligare läge än många andra europeiska länder.
I ett sådant förändrat läge kommer erfarenheten från Säkerhetspolisen väl till pass. Dådet på Drottninggatan blottade obarmhärtigt hur intimt samarbetet behöver vara mellan polis och säkerhetspolis i framtiden. Det är ett behov som med denna utnämning har alla förutsättningar att tillfredsställas.
Vad kan man då hitta på minuskontot i detta? Jo, att det inte sker i samband med en i utnämningens anda följdriktig vilja att komma till rätta med poliskrisens grundorsaker som är felaktig organisation och för små resurser.
Samt, förstås, att det måste till en annalkande valrörelse för att Sveriges regering skall visa minsta intresse för opinionen på ett sådant här viktigt område. Hade det hänt annars?
