Uppskruvat tonläge kommer inte rädda MP
I en riksdagsdebatt under fjolåret använde språkröret Märta Stenevi ordet “blåbrun” för att beskriva oppositionen, en referens till 30-talets Tyskland. Stenevi försvarade sitt bruk av etiketten “blåbrun” i en debattartikel i Expressen, och ifrågasatte i samma veva om Sverige skulle ”fortsätta vara en rättsstat som skyddar minoriteter” om oppositionen skulle få makten. Hon har därefter fortsatt använda begreppet och menar att det är “vedertaget”. Även språkrörskollegan Per Bolund använde sig av ”blåbrun” i partiledardebatter.
I en debattartikel från maj av en av partiets EU-parlamentariker, Alice Bah Kuhnke, syntes samma tonläge. Hon menade att en “blåbrun regering” inte skulle stå upp för kvinnors rättigheter. Hon antydde också att det fanns en risk för att en ny regering skulle kompromissa bort kvinnors frihet och rätt att ta beslut om sina egna kroppar.
Denna månad skrev även Miljöpartiets partisekreterare en debattartikel ihop med en av partiets riksdagsledamot på Aftonbladet debatt där de anklagade Ulf Kristersson för att “vilja styra med rasisterna i baksätet” och likt språkrören använde de den allvarliga etiketten “blåbrun” när de talade om oppositionen. Återigen syntes att partiet verkar ha som taktik att misstänkliggöra och svartmåla oppositionen.
Sedan de lämnade regeringen har Miljöpartiet kämpat med att få utrymme i samhällsdebatten. Deras siffror har alltjämt varit på låga nivåer. Till skillnad från Liberalerna som nu ser ett uppsving i opinionen, har det inte skett någon nämnvärd rörelse uppåt för Miljöpartiet. Därtill kan också tilläggas att Miljöpartiet i senaste valet snittade något högre i flertal större opinionsmätningar än vad de till slut landade på. Detta lär väcka stor oro i partiet.
Klimatfrågan har varit glödhet i flera år, och trots att det är partiets huvudfråga har de inte lyckats ta sig över riksdagsspärren. De sakpolitiska förslagen de lagt har inte lockat någon ström av väljare, trots intresset för frågan. De andra partierna har tagit större utrymme i klimatdebatten och kunnat erbjuda förslag med bredare stöd. Miljöpartiets konkurrensfördelar har beskurits. Samtidigt har nog partiet ett begränsat handlingsutrymme att lägga om sin politik, då de riskerar att alienera de kärnväljare de har kvar.
De verkar därför ha valt att rikta in sig på att ha ett uppskruvat tonläge mot oppositionspartierna, i hopp om att hålla sig kvar i rikspolitiken. Men Miljöpartiet verkar inte heller vinna mycket på det i opinionen, utan förfular mest debattklimatet och sänker sin egna trovärdighet.
Miljöpartiets alternativ är begränsade och prognosen ser i nuläget inte särskilt god ut. Men de borde åtminstone inse att det uppskruvade tonläget är knappast kommer bli räddningen.
