Vad väntar Vänsterpartiet?

Ledare Artikeln publicerades

Spekulationerna om vem som kommer att efterträda Jonas Sjöstedt som partiledare för Vänsterpartiet är förstås i full gång. Eftersom Vänsterpartiet numer är ett i huvudsak identitetspolitiskt snarare än klasspolitiskt vänsterparti synas de hugades kön och hudfärg noga.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Men sådana aspekter skymmer som vanligt sikten. Och det i ett läge när partiet är i behov av skarpsynthet mer än någonsin.

Sedan ett litet tag har man nämligen lyckats placera sig i centrum för Sveriges politiska intresse. Man lyckades bända på förutsättningarna för Januariöverenskommelsen och tvingade regeringen på knä i frågan om Arbetsförmedlingen. Med det skapade man sig ett parlamentariskt utrymme som man inte haft på decennier. De senaste dagarnas kontakter med Moderaterna och Kristdemokraterna visar att man inte är rädd att använda sig av sin nyvunna position.

Man är parlamentariskt relevant. Men i ett läge som kräver en genomtänkt strategi. För den här situationen har aldrig funnits tidigare.

Skall man gå så hårt fram mot regeringen att man spräcker Januariöverenskommelsen och tvingar fram ett extra val? Eller skall man driva regeringen framför sig i riktning vänsterut men inte så hårt att det blir extra val – för att man trots allt vinner mer politiskt på en sådan situation?

Man vinner förmodligen en del på ett extra val. Men vill man ha ett sådant alldeles runt ett partiledarskifte? Och vad vill man säga till väljarna? Att man tänker tvinga sig in i Rosenbad med Socialdemokraterna eller att man skall vara en duglig vänsteropposition som nu?

Därtill betyder det också något att Vänsterpartiet har genomgått sin transformering. Inte främst från kommunistiskt till påstått demokratiskt parti utan som sagt från att företräda klassisk vänster till att bli identitetspolitisk sådan.

Det är inte alls säkert att näste partiledare är så kallblodig att han eller hon sätter sig med borgerliga fiender och dessutom i ett andra led legitimerar Sverigedemokraterna. Är det en företrädare för den nya vänstern kan vi tvärtom komma att få se ett radikaliserat och aggressivt vänsterparti inta scenen, ett som inte har något som helst emot att öka polariseringen i Sverige, under flagg av att man vill skydda landet från en kryptofascistisk ödeskantring.

Om det är den faktiska världsbild som kommer till uttryck i partiledarskapet, och den existerar på fullt allvar i breda delar av den yttre vänstern, då kommer Vänsterpartiet spela det politiska spelet på ett annat sätt än vad Jonas Sjöstedt har gjort. Då blir symbolik och emotioner viktigare än sakpolitiska resultat och kampen mot Sverigedemokraterna viktigare än allt annat.

I ett omedelbart perspektiv skulle det faktiskt kunna ta sig uttryck i att Vänsterpartiet backar tillbaka till att bli lojalt med Januariöverenskommelsens anda, eftersom isoleringen av Sverigedemokraterna är fundamentet i denna. Men på det stora hela skulle även Socialdemokraterna få problem. I ett allt mer hätskt politiskt klimat är det inte de som vinner radikaliserade väljare. Socialdemokrater som är förfärade över samhällsutvecklingen går antingen till Vänsterpartiet eller till Sverigedemokraterna beroende på vad de upprörs över. Kvar mittemellan står ett krympande socialdemokratiskt parti.