Vägar ur fattigdom
220 000 barn sägs leva i familjer med mycket låg inkomst eller försörjningsstöd. Men för att det ska framstå som en nyhet behövs förstås ett trendbrott, om aldrig så litet. 2007 nåddes den lägsta nivån av barnfattigdom sedan mätningarnas start 1991. Sedan 1997 beräknades andelen barn under fattigdomsgränsen ligga på 22,3 procent för att tio år senare landa på 10,9 procent. Eftersom statistiken släpar efter är har det bara varit möjligt att ta del av siffrorna från 2008. Och här märks en ökning med 0,6 procentenheter. Att redan nu dra stora växlar på ökad fattigdom låter sig därför inte göras.
Så finns det också en annan dimension. Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin vänder blicken mot de fortsatt ökade klyftorna mellan de fattigaste och rikaste barnen. Statistik kan man dock närma sig på olika sätt. Man skulle till exempel kunna se det som något positivt att jobbskatteavdraget bidragit till en höjd levnadsstandard och en procentuellt kraftigt höjd disponibel inkomst för förvärvsarbetande låginkomsttagare. Är det ett problem att en stor grupp fått det bättre ställt? I detta finner vi också en stor del av förklaringen. Står man utan arbete får man heller inte del av jobbskatteavdraget. Alltså ökar skillnaden mellan de som arbetar och de som är arbetslösa.
Det går inte att isolera frågan om fattigdom. Den är kopplad till konjunkturens svängningar, men också till entreprenörskap, nyföretagande, tillväxt och en arbetslinje förenad med såväl krav som möjligheter för den enskilde.
Det är förstås allvarligt nog att 220 000 barn lever i hem med en tuff ekonomisk situation. Men för de allra flesta är fattigdom inte något bestående. Hälften lämnar den redan inom ett år. Det får man dock gå till Socialstyrelsens motsvarande rapporter för att få reda på. Istället för att identifiera hur vägarna ur fattigdom ser ut och därmed också kan förbättras väljer Rädda barnen att fokusera på problemen, som att skolor tar ut mindre avgifter i samband med klassresor, för att ta ett exempel. Det konstruktiva anslaget saknas. Regeringen sägs inte ha några lösningar, men vad föreslår då Rädda barnen?
Värt att ta fasta på i rapporten är ändå att barnfattigdomen är fem gången så hög bland barn med utländsk bakgrund. Här bidrog nyligen tankesmedjan Global utmaning och Institutet för Framtidstudier med en intressant teori om den sämre levnadsstandarden bland invandrare. Pressen att skicka pengar till släktingar i hemlandet sägs bidra till trångboddhet och koncentration av personer från samma land till vissa stadsdelar. Att bo på en madrass hos en släkting blir ett sätt att spara pengar. Remitteringarna sägs också vara en delförklaring till det bristande intresset för svenskstudier. Man kommer inte, eller dyker upp dödstrött efter att ha städat hela natten.
Bilden av den fattige är komplex. Man kan på en och samma gång vara ett offer för olyckliga omständigheter och medvetet välja vägar som leder bort från en etablering i samhället. Om vi ska vara rädda om barnen måste det finnas utrymme också för ett sådant perspektiv. Vi finner det dock inte hos Rädda barnen.
