Vän(s)kap före allt?
Ett exempel på detta rör vilka som utsetts till myndighetschefer och andra opolitiska uppdrag. Tankesmedjan Timbro har med Benjamin Dousa och Adam Danieli i spetsen grävt i utnämningar gjorda under socialdemokraternas mer än sju år vid makten. De har i en rapport funnit att var fjärde utnämnd myndighetschef varit politiker och att mer än hälften av dessa varit socialdemokrater. Man har även gjort många tillsättningar genom processer i interna kanaler, vilket lämnar en del att önska när det kommer till transparens. Man kan för övrigt lyfta att Reinfeldt-regeringen enligt rapporten gjorde fler utnämningar ”tagna” från den dåvarande vänsteroppositionen än från alliansen
Men det stannar inte vid just myndigheter. Man kan exempelvis se denna trend i Magdalena Anderssons nya regering. Trots den uppmärksammade och genanta PISA-skandalen så satt Anna Ekström kvar som minister. Trots Anders Ygemans stora roll i Transportstyrelseskandalen som han 2017 fick avgå för, fick han både 2019 och även nu prova på ett nytt ministerämbete. Och trots att Ann Linde lurats av telefonsamtal ryska bluffmakare och fått djup kritik för bland annat tolkaffären satt även hon säkert i båten.
Som fler exempel kan man nämna att Annika Strandhäll har både ett bekymmersamt förflutet rörande problematiken med Försäkringskassans dåvarande chef Anne-Marie Begler och en ny storm angående obetalda skulder hos Kronofogden, men även hon blev på nytt minister i Anderssons regering. Morgan Johansson har under sina sju år inte lyckats vända den infekterade kriminaliteten och har ständigt en hårdnande ton som får många att reagera. Men även han sitter kvar. Utöver detta finns det fler exempel bara i denna regering, som inte kan uttömmas i en enda ledartext. Allt detta kan jämföras med när Cecilia Stegö-Chilo fick avgå från den första Reinfeldt-regeringen redan kort efter utnämningen för att det hade uppdagats om att hon inte betalat tv-avgiften.
”Det borde löna sig att göra och prestera rätt, inte att sympatisera rött.”
Det borde löna sig att göra och prestera rätt, inte att sympatisera rött. Det sammansvetsade och tighta sammanhangen i socialdemokratins toppskikt kanske är trevligt för den enskilda socialdemokraten på toppnivå. Man får en bra karriärbana att klättra på och goda möjligheter till topposter. Man får även en trygg fallskärm och många chanser. Men frågan är om detta verkligen gör att de absolut bäst lämpade personen får de tyngsta uppdragen. Frågan är också om detta i det långa loppet verkligen vårdar medborgarnas förtroende för makthavarna och statsförvaltningen.
Det är hög tid för socialdemokratins toppskikt att bli varse om problematiken och inse att det sticker folk i ögonen. Statsförvaltningen borde vara så opolitisk och självständig som möjligt. Ministrar borde faktiskt få gå oftare när de klantar till det, och sättas på bänken längre än bara en liten stund. Man borde dessutom på riksplanet tillsätta ett effektivare tillsynsorgan och på annat sätt verka för ökad öppenhet och transparens. För just såhär kan det faktiskt inte fortsätta.
