Vanvårda inte våra runstenar
Den varningen finns att läsa på en runsten i Blekinge. Man skall akta sig för att våldföra sig på runstenar. Och att inte ta ansvar för dem om man nu har det ansvaret, det är…ja. Låt oss säga så här: En hel del berörda handläggare ute på landets olika länsstyrelser är eventuellt illa ute.
Länsstyrelserna har nämligen huvudansvaret för den fysiska vården av Sveriges runstenar. Men det är illa bevänt med den saken. Runstenar och fornminnen över huvud taget förfaller. Skyltar rostar sönder, lämningar täcks av sly och lav och mossa omsluter i allt högre grad stenhällarna.
Sveriges radios Studio ett uppmärksammade förtjänstfullt detta i ett reportage häromdagen där reportern besökte bland annat en runsten i Ågesta. En ”avgnagd” metallskylt och ”sorglig” plastskylt vid sidan. Snart var det ”inte många vintrar” tills det inte är läsbart för besökare. En tredjedel av Uppsala läns runstenar – och det är den runstenstätaste delen av landet – är så övervuxna att de inte är läsbara.
En app lyfts fram som lösning på problemet. Man skall kunna skanna en runsten och få veta vad som står på den och till och med få en uppfattning om hur den såg ut i ursprungsskick. Det låter förstås inte dumt. Men ”lösning”? Drar man ut den logiska förlängningen av en sådan lösning träder ju bilden fram av helt digitala fornminnesvandringar i hemmet framför datorn. Det är ingen lösning.
Med all sannolikhet finns problemets kärna i det oövertänkta beslutet att överföra den omedelbara vården från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna 2015. Som så ofta med pigga decentraliseringar fanns fördelen i att inte kompensera länsstyrelserna tillräckligt för det utökade ansvaret.
”Detta utmärkta samarbete mellan stat och civilsamhälle fick ett kraftigt avbräck som ett resultat av beslutet 2015.”
De så kallade runstensfaddrarna blev också färre. Från mitten av nittiotalet kunde föreningar och privatpersoner åta sig skötsel av en runsten på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. De vidtog inga åtgärder som krävde antikvarisk kompetens men höll rent och snyggt. Och inte minst, de rapporterade till ämbetet om något hade skadats. Detta utmärkta samarbete mellan stat och civilsamhälle fick ett kraftigt avbräck som ett resultat av beslutet 2015.
Ibland är problem komplexa och tarvar komplexa åtgärder. Ibland är problemen enkla och kan lösas genom vanligt vett. I det här fallet ter det sig uppenbart: återför ansvaret till Riksantikvarieämbetet och skjut till resurser. Det är inga astronomiska summor det handlar om. Det är definitivt värt det för att slippa förfäders förbannelser.
