Vapen till försvar borde inte vara svårt
Till slut avgjordes det att Sverige skickar vapen, kroppsskydd och matransoner till Ukraina. Det är ett beslut som kan tyckas självklart, men hade det inte förankrats på rätt sätt hade det kunnat innebära att allvarliga hot riktades mot vårt land. Regeringen finns till för att fatta beslut som gynnar vårt land, och även militärt stöd till en behövande nation måste föregås av analys. Analysen som gjordes är att stödet gynnar vår säkerhet eftersom den bygger på samarbete: om vi inte hjälper andra så kan vi knappast räkna med att få hjälp själva.
Det är ett historiskt beslut i det avseendet att Sverige inte skickat militärmateriel till stridande part sedan Finland invaderades 1939. Samtidigt har Sverige deltagit i internationella insatser för att upprätthålla ordning i kollapsade stater och skydda liv. Libyen, Afghanistan och senast Mali är exempel på sådana insatser. Skillnaden består förstås i att invasionen i detta fall är pågående och utfallet ovisst.
Med detta sagt fattades beslutet sent, mer än en vecka sedan Moderaterna uppmanade regeringen att låta Försvarsmakten inventera förråden. I ett aktivt krigsskede räknar man dessutom inte i veckor, snarare i timmar. Det finns fortfarande en överhängande risk för att den svenska hjälpen kommer för sent, trots rapporter om imponerande ukrainskt motstånd. Informationen från krigshärden är mycket svår att bedöma.
Vänsterpartiet valde att i riksdagsutskottet reservera sig för beslutet om att skicka pansarskott till Ukrainas försvar. Det är ynkligt. Det mänskliga lidande som Ryssland skapar med sin invasion av Ukraina upphör inte om försvararen lägger ned sina vapen. Rysslands ledning har visat att man är beredd att döda för att uppnå politiska mål. Om man tillåts vinna i Ukraina lär mördandet fortsätta i nästa land, troligen ett annat med rysk minoritetsbefolkning.
Dessutom innebär Vänsterpartiets reservation att värna den starkes rätt. Med total övermakt kan allt motstånd kvävas, kanske innan det ens hinner materialiseras. Det är en fred utan innehåll. Om man tror på universella mänskliga rättigheter kommer det inte alltid gå att undvika konflikter. Ibland dessutom väpnade konflikter. Men alternativet ser inte bättre ut. Den starkes rätt som vägledande princip slutar nästan alltid i förtryck och övergrepp. Vänsterpartiet med sin historia av stöd till auktoritära rörelser och stater borde ha lärt sig det vid det här laget.
I skrivande stund pågår förhandlingar i Vitryssland mellan Ukrainas regering och ryska företrädare. Förhoppningen från Ukrainas sida är att få till ett vapenstillestånd. Mycket tyder på att invasionen redan pågått längre än vad den ryska ledningen hoppats på och att förhandlingsläget därmed är bättre än väntat. Utan utländskt stöd, till exempel de brittiska pansarvärnsrobotar som var på plats redan innan invasionen, hade läget varit betydligt sämre. Ukraina har en stor befolkning och det krävs enorma resurser för att kunna ockupera ett land med en stor befolkning som vill försvara sig.
