Var är Centerns förlösande ekvation?
Det finns en enkel men samtidigt komplicerad förklaring till detta. Nämligen att Annie Lööf annonserade sin avgång ganska snabbt efter det dåliga valresultatet.
Där är det enkelt. Om en partiledare avgår är scenen beredd för nya strategiska vägval. Det innebär att väljarna med all rätt blir osäkra på vad för parti det kommer vara fråga om i fortsättningen och drar öronen åt sig.
Men i Centerns fall blir det också komplicerat. Under Lööf har man gjort motståndet mot Sverigedemokraterna till en överordnad dygd, men utan att låtsas om det parlamentariska priset. Det existerar nämligen ingen bred mitten i Sverige. Man har tvingats bli stödhjul åt Socialdemokraterna men under en slags liberal fantasiflagga.
En ny partiledare har att välja: Antingen fortsätta låtsasleken eller återföra partiet till det borgerliga lägret med allt vad det innebär av förhandlingar med Sverigedemokraterna. Det är det fundamentala första vägval som måste göras innan andra kommer på tal.
Det är svårt att se annat än att låtsasleken måste avslutas. Samtidigt är det många i partiet som knutit sig hårt vid denna mast. Bilden blir inte bättre av att Centern på kommun- och regionnivå i flera fall beter sig som om Annie Lööf-linjen vore självklar. Man hoppar gärna i famnen på de rödgröna. Växjö är ett mycket pedagogiskt exempel. I Region Stockholm förhandlar man som bäst med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och – Vänsterpartiet, om makten, och så vidare landet runt.
”Man måste fortfarande ha ett uppdrag i svensk politik.”
Samtidigt, även om man styr om partiet till något mer politisk konsekvent och realistiskt, än så är problemen inte slut där. Man måste fortfarande ha ett uppdrag i svensk politik. Ett skäl att finnas, annat än att man vill finnas.
I valet förlorade man landsbygdsröster varhelst blickarna föll. Bilden som i stället framträtt är snarare den av ett urbant parti. Vad är förväntningarna på ett sådant Centern? Det är oklart. Och även om de förväntningarna utkristalliserar sig, kommer partiets aktiva att känna igen sig i en sådan profil? Det mesta synes oklart i det här läget.
Då skall man dessutom ha klart för sig att det är trångt på den borgerliga planhalvan. Liberalerna lever tack vare stödröster och Kristdemokraterna får uppbåda all kraft för att göra sig gällande i den allt blåare konkurrensen. Vad skall Centern tillföra av substans i det sammanhanget, som är en verklig tillgång och inte ett förhandlingsproblem?
Komplicerat som sagt. En ny partiledare kanske hittar den förlösande ekvationen. Men då kan det inte vara någon som för Lööfs arv vidare. Annie Lööf har satt såväl datum som former för partiledarvalet och det tyder på att hon vill påverka processen. Och det bådar i sin tur illa för Centern.
