Annons

Var är William F. Buckley Jr?

Finns det något mer otidsenligt att dra upp än William F. Buckley Jr? Låt oss göra det då. Av samma anledning som vi nämnde honom i onsdags, nämligen den där frågan om god debatt där man lyssnar på varandra istället för att hålla på som idag.
Ledare • Publicerad 27 juni 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Buckley (1925-2008) var inte bara den amerikanska intellektuella högerns banérförare under flera decennier utan också en av landets erkänt främsta debattörer. Han debatterade allt och alla överallt. Under mer än trettio år ledde han debattprogrammet ”Firing line” där han satt och dribblade med vän och motståndare om vartannat.

Vid en ytlig anblick var allt med Buckley fel. Sofistikerad, sober, släpig. Men få som lyssande kunde undgå att känna respekt. Buckley var korrekt och kolugn. Han lät den andre tala och lyssnade noga. Då och då sköt han in precisa och fruktat välformulerade invändningar, men aldrig i affekt. Det kunde vara som att han satt och drack konjak med en kompis vid brasan.

Annons

(Ärkenötet Gore Vidal fick honom en gång att bli fly förbannad, men det blev typiskt nog en legendarisk händelse).

Dagens hätska och ibland hatiska debattklimat beror inte bara på sociala medier utan också på att folk inte har tid eller ork att granska motståndarens faktiska argument. Många och framför allt yngre blir chockerade över att någon kan tycka annorlunda. Där är kulturen väsentligt annorlunda än för några årtionden sedan. Personer som Buckley och andra på hans tid var så pålästa att de visste ungefär vad motdebattören skulle komma att säga. De kunde snabbt ana vartåt det hela var på väg och därför låta hjärnkontoret jobba i lugn och ro.

De blev alltså inte stressade och därför inte heller så uppbragda. Buckley kunde sjunka djupt ned i stolen likt en slö femtonåring under det att motståndaren skickade aldrig så välvässade pilar mot hans resonemang. Han visste varifrån de kom och kunde se dem ovanifrån.

Dagens labila narcissism med alla dithörande oljud och invektiv fanns förstås men inte på samma utbredda sätt. Emotionen var inget giltigt argument. ”Jag tror inte att det här är sant”, ”jag mår illa”, ”jag blir…” och sådant som vi hör och läser för jämnan idag gick inte riktigt för sig på samma sätt.

Grundproblemet med unga människor sägs vara att de är så dåligt utbildade att de inte har förmåga att föreställa sig vad som kan finnas i huvudet på andra personer. Det är sant. Men att vända en sådan skuta är ett gigantiskt företag som tar tid och ansträngning. Stödåtgärder kan med fördel sättas in under tiden.

Om skolan nu ändå skall ägna sig åt det luddiga konceptet demokratisk fostran som kan fyllas med vad som helst, varför då inte fylla det med något riktigt substantiellt. Vad sägs om att ta fasta på det som i alla fall förr var en amerikansk skoltradition: att lära sig debattera? Svenska elever skulle nog må bra av den amerikanska modellen där de får sig en åsikt slumpmässigt tilldelad att försvara mot en kamrat under ordnade former. En sådan situation tvingar dem att tänka till och inpräntar att det är skillnad på sak och person och att en ståndpunkt behöver inte vara god eller ond eller enkel.

Plötsligt får vi kanske tonåringar som sänker rösten när de tycker något och blir misstänksamma mot demonstrationer och slagord. Det vore en revolution att välkomna.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons