Vår kulturöverenskommelse?
De sjutton kräver att regeringen tillsätter en utredning som skall åstadkomma en grundlagstryggad ställning för kulturen betraktad som mänsklig rättighet. Kultur skall vara en rättighet precis som rätten till utbildning.
Idag är nämligen kulturen utsatt för ”systematisk attack”. Ja, det skrivs faktiskt så. Bakgrunden är tre händelser på kommunal nivå som författarna vill sätta i högerpopulistisk inramning. Främst står Sölvesborgs kommun som sägs ha fattat ”en rad” beslut i farlig riktning varav principen att inte köpa in utmanande samtidskonst är det värsta. Principen om att politiker skall hålla en armslängds avstånd till kulturen är undergrävd.
Nu kan man förstås försynt påpeka att det (grundlagsfästa) kommunala självstyret på gott och ont bygger på att politiker bestämmer mycket mer än vad rikspolitiker kan tillåta sig. Och att Sölvesborg inte har fattat ett beslut om att inte köpa in samtidskonst utan om att ge direktiv för den händelse att en tvungen valsituation mellan sådan och tidlös konst uppstår, vilket är en väsentligt annorlunda sak.
Men det där med begreppen är ändå viktigare. Vad menas med armslängds avstånd? Alla kommuner gör per definition ett val när de köper in konst eller beslutar om bidrag till kulturföreningar eller evenemang. Man kan inte köpa och sponsra allt som finns. Den politisk-personliga värderingen går inte att komma undan, dess utrymme kan i så fall bara begränsas. Att de sjutton reagerar just i det här läget ger i det perspektivet upphov till frågetecken.
Speciellt som svensk kultur redan sedan flera år setts som legitimt redskap för politiska syften i Sverige – fast då med vänsterlutning. Queerpolitiska och identitetspolitiska villkor för kulturstöd har i dag etablerats som självklarheter inom stora delar av kulturlivet. Det skall vara normbrytande, antipatriarkalt och mångkulturellt, det skall ”avspegla”, ”problematisera och ”medvetandegöra”. Att sådant som hålls som politiskt överordnade värden skall främjas medelst anslags- och bidragsvillkor är så givet att artikelförfattarna inte ägnar detta den minsta reflektion ens i en stort uppslagen debattartikel om politisk styrning av kultur. De vaggar behagfullt i det vänsterljumma vattnet.
Skulle en oprövad Ingmar Bergman få statligt filmstöd i dag? En fråga helt apropå.
Och återigen detta med ”vedertagna politiska överenskommelser”. Vad avses egentligen? Är det överenskommelsen att offentliga medel skall delas till kulturinstitutioner under den tysta överenskommelsen att just vänstern skall ha privilegiet att ställa ideologiska villkor, och alla skall låtsas som om det handlar om ”fri” konst? Det låter som en ganska dålig överenskommelse.
Eller avses på allvar överenskommelsen att kulturyttringar såvitt de är offentligt finansierade skall vara helt ideologiskt frikopplade? För all del. Men den tolkningen av de sjuttons engagemang är inte trovärdig mot bakgrund av hur väl tillrätta de funnit sig i den svenska kulturpolitiska verkligheten.
De påstår att de ”måste ta debatten om kulturens roll”. Och de ”kommer att göra det varje dag, tusen gånger om”. Tjusigt värre. Men något som har med dessa makthavares egen självrannsakning att göra lär inte förekomma.
