Låt oss nu högaktningsfullt strunta i hur Trump eller för den delen ryssarna beskriver våra integrationsproblem. Det är viktigare att vi själva försöker få en så klar bild som möjligt. Förra nattens upplopp i den problemtyngda Stockholmsförorten Rinkeby innebar en radikal uppgradering av det allmänna spänningsläget som bådar illa för framtiden.
Verkanseld innebär till skillnad från varningsskott att skott avlossas för att träffa och oskadliggöra. Polisen använder det ibland mot enskilda ”galningar” och beväpnade hårdkriminella. Men i upploppssammanhang? Det hör till extremerna, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inte ens i Malmö händer det, om man får uttrycka det så fräckt.
Men det var precis vad som hände i Rinkeby under måndagsnatten. Polisen i fråga var så trängd av stenkastare att han inte såg sig ha något annat val. Man hade åkt till Rinkeby för att gripa en misstänkt men omedelbart attackerats av dennes vänner.
Det är en scen som har utspelat sig i svenska förorter många gånger förut och med flera variationer. Men inte med ett förlopp som motiverat verkanseld. Att kulan uppenbarligen missat angriparen i fråga är det enda som skilt dagens oro från ett nationellt trauma.
Med den utveckling vi ser, tror någon att det inte kommer att hända igen? Vittnesmålen om hur unga ser striderna an med hormonstinn förtjusning är kända, liksom hur upploppen dirigeras av tyngre kriminella som en del av ett pågående strategispel mot polisen.
De officiella politiska reaktionerna ger inte vid handen att någon speciellt högljudd väckarklocka skall ha ljudit i beslutsfattarnas öron. Moderaternas talesperson Beatrice Ask efterlyser alla möjliga åtgärder som gärna hade kunnat säkras under hennes egna åtta år som justitieminister och inrikesminister Anders Ygeman rabblar pliktskyldiga skumgummifraser om att det kan bli ”stökigt” i de här områdena, ”men polisen backar inte ut”.
Jo. Polisen backar visst ut. Det gjorde den i måndags.
Skeendet är inte klart i detalj för utomstående men ger i grova drag bilden av en militär batalj: Polisen inleder med en mindre framstöt (försök till gripande) men drivs iväg av övermäktigt motstånd. Polisen återkommer med förstärkning men slås tillbaka. Polisen återkommer med ytterligare förstärkning men drivs iväg för tredje gången. Så småningom gryningsljus över glassplitter, plundrade butiker och utbrända bilvrak.
I skrivande stund är det ”lugnt” i Rinkeby (även om jag misstänker att sådant skall tolkas relativt i sådana här sammanhang). Men faktum kvarstår att polisen retirerade, inte bara en utan flera gånger.
I skrivande stund har heller inte en enda person av de som deltog i upploppen satts bakom lås och bom. En talesperson för polisen i Stockholm meddelar med ofrivillig galghumor att man ”hoppas att vittnen hör av sig”.
Oavsett vilka mått man använder är det därför svårt att se annat än att de kriminella vann i måndags. Trots att polisen inte får förlora den sortens konflikter. Ordningsmakten får missa en inbrottstjuv eller förlora en bilist ur sikte. Men man får inte på några villkor förlora en kamp om territorium. Då har laglöst land per definition uppstått.
Därför heter det heller inte annat än att ordningen är återställd i Rinkeby. ”Jag kan försäkra att vi är uthålliga och kommer inte lämna”, säger Stockholms regionpolischef. Jo, det rullar nog polisbilar där nu för sakens skull. Men är det symbolik eller reell auktoritet? Rullar de på sina egna villkor eller på gängens, det vill säga tills dessa har samlat ihop en ny mobb som är överlägsen polisens resurser?
I dag råder frågetecken kring den svenska statens förmåga att hävda sitt våldsmonopol i Rinkeby. Och hur många kan med handen på hjärtat säga sig vara övertygade om att den osäkerheten endast omfattar Rinkeby? Det är en situation som brukar tillskrivas svagare stater utanför västvärldszonen.
Utvecklingen ger kalla kårar. För bara någon dryg vecka sedan fick tre poliser föras till sjukhus efter att ha attackerats i samband med en rutinkontroll i Rinkeby. Vi kan försöka hålla tanken ifrån oss, men verkligheten är att det ter sig som en ren tidsfråga innan det första dödsfallet är ett faktum. Vad vi inte vet är om det kommer att vara en polis eller en upploppsmakare som faller.
Om det blir en av dessa stenkastare, hur blir reaktionerna? Kommer polisen att drabbas av den opinion som slentrianmässigt vädrar övervåld? Eller kommer det bli den där väckarklockan som till och med Ask och Ygeman hör? Om det blir en polis som dör, hur blir reaktionerna inom kåren? Hur många kommer vara beredda att i fortsättningen ta den där tröstlösa kommenderingen ut till förorten med undermåliga resurser för att bokstavligen riskera livet?
Hur kommer det för den delen vara ställt med journalisters håg att åka ut och rapportera från samma upploppshärdar? Den dagstidningsfotograf som åkte ut till Rinkeby under måndagsnatten hann knappt stiga ur bilen innan han blev misshandlad av uppskattningsvis minst femton (!) personer. Det är inte första gången en liknande händelse ägt rum i ett sådant område. Trots att nyhetsvärdet om förortsvåldet stiger i takt med intensiteten kan paradoxen uppstå att allmänheten just därför får veta än mindre. En livsfarlig utveckling.
Trumps ”attack” mot Sverige kom vid en olycklig tidpunkt. För detta är inte ett läge för prestigebundna debattörer att gräva ned sig i skyttegravar dragna mot amerikanska överdrifter om den svenska verkligheten. Energin måste riktas mot verkligheten som sådan. För den ser inte alls ljus ut.
