Annons

Våren kommer med Marcus Aurelius

”Allt varar blott en dag, både det prisade och den som prisar.”
Ledare • Publicerad 18 april 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

”Allt varar blott en dag, både det prisade och den som prisar.”

Det är nu över tjugo år sedan Marcus Aurelius fick sitt populärkulturella genombrott. Biopubliken kunde glädja sig åt en av de mest spännande och välgjorda inledningarna till en äventyrsfilm man sett bra länge: I ”Gladiator” besegrar den romerska armén markomannerna i ett avgörande slag i Germaniens ogästvänliga skogar. På en höjd ses den romerske kejsaren Marcus Aurelius andas ut. Sju års eländigt krig är över och pax romana är återställt.

Annons

Det var han nog glad över. Men få skulle strunta så högaktningsfullt om de fick ett efterkommande publikt genombrott som han. Marcus Aurelius var nämligen inte bara kejsare utan även filosof, av den stoiska skolan.

Foto: Jens Meyer

”Endera fortsätter du att leva här och finner dig alltså däri, eller också går du frivilligt hädan och ville det alltså. Eller också dör du och har då tjänat ut. Något fjärde ges inte. Var därför vid gott mod.”

Under de sju år han befann sig i fält i det markomanniska kriget satt han på kvällarna i sitt tält och skrev det som blev ”Självbetraktelser” ett av den västerländska litteraturens och stoiska filosofins mest fascinerande verk. I Sverige har endast funnits rara exemplar av boken och den senaste översättningen är över hundra år gammal. Men nu gör Daidalos välgärningen att släppa en nyöversättning av klassikern. Mikael Johansson, lektor i grekiska, lägger språket närmare originaltexten än förut, och dessutom med förklarande noter.

Självbetraktelser har mer karaktären av dagbok än filosofisk utritning. Därför skiljer den sig från annan filosofisk litteratur. Det blir snarare en blottläggning av stoicism i praktiken, såsom Aurelius tycker att man – inte minst han själv – bör leva.

”Döden skrattar dig i ansiktet varje dag. Det är bara att skratta tillbaka”. General Maximus kastar hånfullt detta citat i ansiktet på Aurelius son och motsats den fördärvade Commodus inför filmens klimax. Orden sammanfattar ganska väl stoikerns livssyn. Det är bara ens eget inre som egentligen betyder något. De yttre omständigheterna, hur oturliga, orättvisa, nattsvarta de än är, kan aldrig påverka det egna jaget så länge man är trygg med de egna föresatserna om rätt och fel. Allt annat, även andra människor, även oro, hat, hjärtesorg, och själva döden, är underställt denna stärkande insikt. Men insikten kräver besinning och självbehärskning för att realiseras.

”Det är svårt att värja sig för den osmickrande spegelbild dagens europeiska statsmän erbjuder.”

”Smärtan är ett ont endera för kroppen - låt den då säga sin mening själv – eller för själen. Men denna kan bevara sitt lugn och sin glättighet och ej erkänna smärtan som ett ont. Ty omdöme, vilja, böjelser har sitt säte i vårt inre och hit kan intet ont intränga.”

Det som händer händer. Är det som inträffar utanför den egna kontrollen är det också bortom anledning till någon som helst egentlig känsloreaktion – såvida inte skeendet är något att glädjas åt. Den ”tråkiga” stoicismen är i den meningen en källa till ro och själsstyrka.

Aurelius språk och metaforik gungar läsaren. ”Det som inte gagnar bisvärmen är heller inte bra för biet” skulle man ju faktiskt vilja höra en pösig socialist sammanfatta sitt budskap någon gång. Mycket skulle vara förlåtet.

Rollerna som filosof och kejsare kan tyckas svårförenliga. Aurelius predikade kärlek och fördragsamhet men hans behandling av fientliga germaner skulle flera i dag likna vid folkmord. Men pacifism är inte hans stoicism. Hans plikt som kejsare är att upprätthålla den romerska civilisationen, världen ljus, och är svärd och blod det språk barbarer förstår finns ingen anledning att sucka över det utan återstår endast att skrida till handling. Tar det sju år av ett liv på krigsfot är det bara att se det som ödets skickelse.

I sin fantastiska ”Antikens historier” upplyser Alf Henriksson om ett antal påståenden som tydligen är svårverifierade: ”Innan han på nytt drog i fält höll han vidare filosofiska föreläsningar för romerska folket i tre dagar. Det finns ytterligare några sådana lätt förbryllande notiser; enligt en reformerade han moralen genom att förbjuda gemensamhetsbad, enligt en annan tog han sig en konkubin och ingen ny hustru efter Faustina som dött, ty det bar honom emot att sätta styvmor efter sina många barn”. Henriksson konstaterar att Aurelius i alla händelser verkar ha varit en genuint god och mild natur. Det är sannerligen inte många envåldshärskare som gått igenom detta historiens nålsöga. Liksom snärjt världen i sina självbetraktelser i alla fall sedan fjortonhundratalet då verket började spridas.

Annons

”Om något ej är orsakat av min ondska eller indirekt är en följd av den och inte heller skadar det allmänna, varför ängslar jag mig då över det? Och vad kan det vålla för ont?”

Marcus Aurelius var den siste i raden av Roms så kallade fem goda kejsare. Med hans död avslutades rikets silverålder och ett gradvis flerhundraårigt förfall inleddes. Den sortens kompromisslösa pliktuppfyllelse som präglade hans gestalt nådde aldrig mer ända upp till tronen. Det är svårt att värja sig för den osmickrande spegelbild dagens europeiska statsmän erbjuder. Men skulle någon politiker svara ”Självbetraktelser” på den vid en viss karriärnivå obligatoriska frågan vad denne läser, anas hoppet från oljelampans sken i härlägret. Daidalos höjer sannolikheten med i alla fall någon liten grad.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons