Varför denna vurm för storkommuner?
Nej, var svaret i vintras från kommunerna till regeringens utredare, det tidigare statsrådet och landshövdingen Sven-Erik Österberg, som under sex månaders tid hade frågat ett hundratal kommuner om deras intresse för sammanläggningar med andra.
Sammanläggningar är ordet som understryker en ”mjukare” linje än sammanslagningar.
Men nejet från kommunerna innebar inte att frågan begravdes. Österberg förordade i sin utredning att regeringen tillsätter medel till kommuner som vill utreda möjligheten att gå samman med annan eller andra kommuner.
Det finns i den komplexa debatten om kommunernas framtid en slags hållning att experter, tjänstemän och ledande riksdagsledamöter vet bättre om de mindre kommunernas framtid än de själva. Inte för att kommunkartan med 290 kommuner är huggen i sten. Några kommuner har ju färre invånare än ett mindre kvarter i storstaden. Men redan under 1970-talets kommunreformer- ett positivt laddat ord för att beskriva en förändring- ansågs kritikerna vara bakåtsträvare. På politisk elitnivå råder i dag närmast konsensus om fördelarna med sammanläggningar. I stadshuset i Kalmar ser man Stor-Kalmar framför sig. Kristdemokrater som annars talar om subsidiaritet och närhet tror på robustare storkommuner. Liberaler som saknar inflytande i mindre kommuner tänker som liberaler och ritar gärna kartor obekymrade över faktorer som identitet och historia. Inte ens Centerpartiet med dess förankring i det lilla och nära sammanhanget ryter till.
Det är lätt att glömma att för mindre än 20 år sedan var trenden en annan. Tendensen då var att ropa efter kommundelningar, fler och mindre kommuner skulle värna demokratin och ekonomi.
”Men vad hände? Hur kunde pendeln svänga så totalt till dagens konsensus om fördelarna med storkommuner?”
Men vad hände? Hur kunde pendeln svänga så totalt till dagens konsensus om fördelarna med storkommuner?
När landets ledande kommunpolitiker och högre kommunala tjänstemän på onsdagen samlades i Malmö för den årliga kommunalekonomiska fackmässan Kommek passade Sveriges kommuner och Regioner (SKR) ut med att ge ut en skrift som redovisar forskningsläget om kommunsammanslagningar från våra grannländer. Professor Gissur Erlingsson, en av landets tämligen få kommunforskare, vid Linköpings universitet har gått igenom erfarenheterna av kommunsammanläggningarna i Danmark, England, Finland, Nederländerna och Irland.
Med tanke på den omsvängning som skett i svensk kontext kunde man tro att tilltron till sammanläggningar skulle vara ett utflöde av forskning och kunskap i kölvattnet av förändringarna i våra grannländer?
Men så är icke fallet visar Erlingsson. Erfarenheterna är visar genomgången av forskningsstudier långtifrån positiva. En generell slutsats är att de väntade besparingarna via stordriftsfördelar inte slår igenom på sikt. En annan slutsats är att medborgarnas demokratiska inflytande försämras. I Finland minskade valdeltagandet rejält i sammanslagna kommuner. En tredje är att det uppstår nya konflikter mellan centrum och periferi när tidigare centralorter förlorar sin status.
Förespråkandet av sammanslagningar handlar således inte om forskningsrön och erfarenhetsbaserade slutsatser. Snarare är det fråga om grupptänkande och viljan att hitta enkla lösningar på svåra problem som är förklaringen till att det närmast råder konsensus i debatten om behovet av sammanslagningar. Förlåt sammanläggningar.
