Varför föds så få barn?
Statistiska Centralbyråns senaste siffror om antal födda under första kvartalet i år är allvarliga. I tjugofem kommuner är födslarna de lägsta uppmätta sedan millennieskiftet. I mer än hälften av kommunerna föddes färre under årets tre första månader än motsvarande period förra året.
Förra sommaren gjordes en ambitiös studie kring barnafödandet och pandemin. I den noterades en svag trend till ett ökat barnafödande år 2021. Det handlade då främst om kvinnor över trettiofem med en god ekonomi och man resonerade kring (men slog inte fast) att det kunde röra sig om en pandemieffekt. Alltså att personer med stabil ekonomi väntade något med att skaffa barn tills man såg vart pandemin barkade.
Ett annat resultat av studien var att utlandsfödda kvinnor inte hade ett ökat barnafödande under perioden. Sedan 2016 har trenden gått nedåt snabbare än inrikes födda mödrar och nu ligger födslotalen lägre än genomsnittet i Sverige. Tankar om att invandrare från länder med starkare familjenormer skall öka barnafödandet i Sverige får alltså revideras.
Men efter 2021 kom året som den nya undersökningen jämför med, och 2022 var i sig ett mycket svagt år för födslar. Vilket ger perspektiv åt rapporten som kom i veckan: att 2023 går mot ett ännu sämre resultat än 2022 är alarmerande. Eventuella pandemieffekter har ebbat ut och kvar står vi med vad som ser ut att bli en brant nedåtpekande trend. Av våra sex mest folkrika kommuner är det bara Uppsala som inte registrerat lägst antal födslar sedan år 2000. I Vellinge föddes det färre än hälften så många i år som förra året.
Ser man till de längre linjerna var antalet födslar ganska lågt de sista åren på nittiotalet, efter babyboomen kring 1990. Men skulle motsvarande dipp ske från den position vi är i nu skulle landningen bli hård. Då gick den summerade fruktsamheten från 2,25 barn per kvinna till drygt 1,5. Motsvarande tapp om man räknar från 2020 skulle innebära att man om bara ett par år landar på 1,0 barn per kvinna.
Det måste klarläggas om detta beror på kortsiktiga ekonomiska faktorer eller är en fortsättning på större samhällstrender. Det ligger självklart i ett samhälles intresse att återskapa sig självt. Utan barn kommer samhället att fungera sämre och sämre och till slut falla samman. Kulturyttringarna blir färre när mer skall skötas av färre.
Det går att tänka sig att årets svaga första kvartal beror på ekonomi. Svenska hushåll är mycket högt belånade, och därmed känsliga för inflation och räntehöjningar. Det gäller särskilt unga vuxna som köpt bostad, ofta i syfte att kunna bilda familj. Under de senaste fem åren har andelen kvinnor under trettio som fått barn sjunkit från trettioen procent till tjugosex.
Samtidigt sker på grund av högskolestudier kvinnors inträde på arbetsmarknaden senare än mäns. Debuten för fast lönearbete är också tydligt konjunkturkänslig och närmar sig nu finanskrisen topp på över trettio år som genomsnittsålder. Det innebär att mycket skall komma på plats under kort tid, samtidigt som de ekonomiska riskerna är stora. Men det beskriver bara bakgrunden, vi behöver få hela bilden för att kunna förbättra förutsättningarna.
