Vargen och människan
DET ÄR LÄTT ATT tycka om rovdjur när man bara ser dem på tv. De som lever med varg inpå hägnet är inte lika förtjusta. Ett flertal hundar dödas varje år och skjuter man en varg på väg in i hagen för att riva får kan man räkna med fängelsestraff. Nu börjar dock socialdemokraternas rovdjurspolitik anta mer rimliga former. Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist flaggar för ökad delegering till regionala instanser och mer lokalt inflytande över rovdjurspolitiken.
Det är rätt tänkt. Storstadsbor vars enda kontakt med rovdjur är via romantiserade vackra naturfilmer är inget mått på folklig förankring. "Människors trygghet får inte sättas på spel, ingen ska behöva känna oro och rädsla eller behöva inskränka sin rörelsefrihet", påpekar hon. Även om det var 185 år sedan en människa blev ihjälbiten av en varg finns det ingen anledning att låta stammen breda ut sig i en för allt för stor utsträckning.
Även om jordbruksministern tänker rätt har hon på ett anmärkningsvärt sätt manövererat ut den nyligen tillsatta rovdjursutredaren Hans Jonsson. Det breda och öppna mandatet försvann i och med utspelet om att en parallell arbetsgrupp tillsatts inom regeringskansliet. Jonsson drog därför slutsatsen att regeringen vill styra resultatet av utredningen och lämnade sitt uppdrag med svansen mellan benen. Det luktar valrörelse lång väg. Den svenska jägarkåren är en långt ifrån marginell väljargrupp. De uppgår i dag till cirka 300 000.
Även om de stora rovdjuren har en plats i den svenska faunan måste man också väga in kostnaderna för de skador de orsakar. Det talar också för en begränsad viltstam. Bara samebyarna får varje år omkring 50 miljoner kronor, vilket dessutom inte täcker in alla kostnader som uppstår.
Marcus Svensson
