Vargvändningen för landsbygden
Regeringen kommer att verka för att vargen skall flyttas från bilaga fyra till bilaga i fem i EU:s art- och habitatsdirektiv. Det innebär en enorm förändring i svensk vargförvaltning. Idag krävs underlag och gedigna undersökningar för att man skall tillåtas frångå skyddet av individuella vargar. Ofta överklagas beslut om skyddsjakt, det görs metodiskt av jaktkritiker eftersom processen tar lång tid. Det innebär ofta att jakten inte blir av, tidsperioden som beslutats för jakten löper ut innan domstolen arbetat färdigt med överklagandet.
Med en annan kategorisering av vargen kan man få till en förutsägbarhet i besluten och framför allt få till skyddsjakt i ett tidigare skede. I dag måste flera angrepp på hundar och får ske innan en varg bedöms vara såpass närgången att skyddsjakt kan utlysas.
Det är förstås en lång process kvar innan ändringen kan genomföras. Socialdemokraterna skall driva frågan från regeringsställning gentemot EU som måste godkänna förfrågan. Ett par andra EU-länder har redan vargen i bilaga fem. Det innebär att vargen kan förvaltas med normal säsongsjakt om det inte hotar viltstammen. Landsbygdsministern har sedan tidigare i våras meddelat att man kommer att besluta att det är den lägre nivån som skall gälla för vargstammen. Det politiskt beslutade antalet och inte Naturvårdsverkets bedömning skall vara det avgörande.
Då som nu nämner landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg socioekonomiska faktorer som förklaringen till partiets snabba och drastiska omsvängning: de personer som drabbas av vargens stora behov av föda skall ha mer att säga till om i frågan. Möjligheterna att leva och verka på landsbygden har fått för liten hänsyn i rovdjursförvaltningen.
Det är rimliga överväganden. Frustrationen har varit stor, särskilt över att myndigheter tagit på sig rollen som stoppkloss. Huvudregeln är förstås att man skall sköta om sitt eget innan man lägger sig i hur andra har det. Men när EU väl tagit på sig ansvar i frågan borde man även kunna titta på vargstammen på europeisk nivå, och då råder ingen större oro för att dess bevarandestatus skulle hotas. Det finns många vargar i Europa.
Men, det naturliga hade förstås varit att varje land får besluta om sin viltförvaltning på egen hand. EU har inga förutsättningar att balansera skador och bevarande, dess institutioner kan inte med trovärdighet tvinga människor i medlemsländerna att stå ut med rivna får och dödade husdjur. Den avvägningen måste göras nationellt.
Socialdemokraternas ställningstaganden kommer efter många års försök att hantera ett art- och habitatsdirektiv som tagits emot okritiskt. Svenska politiker behöver inse att man måste räkna med EU i nästan varje fråga. Det har blivit ännu viktigare efter att Storbritannien lämnade unionen. Om man inte engagerar sig innan besluten fattas måste man försöka göra restriktiva tolkningar när EU-reglerna skall in i de nationella bestämmelserna. Under tiden är risken stor att svenska medborgare får stå ut med effekter som beslutsfattarna i Bryssel knappast haft möjlighet att överblicka.