Värna neutralitet för mediestöd
Man vill nu att statliga medel skall undandras de medier som ”vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap” och istället ges till de som ”bedriver ansvarstagande nyhetsförmedling”.
Förtroendet för det öppna samhällets förmåga att handskas med udda torgföranden sätts här på undantag till förmån för en farlig tilltro till ovälden hos någon slags central expertis.
Det är en tilltro dragen till det oacceptabla i en modern demokrati. Själva sanningsbegreppet sätts i offentlig boja. Allt som förmedlas medialt kommer med de här formuleringarna underkastas ett närmast totalt töjbart godtycke. ”Ansvarstagande” nyhetsförmedling. Det är tongångar från auktoritära länder.
Det finns inget som ”etablerad vetenskap”. Vetenskapen är hela tiden under omprövning. Det hör till vetenskapskulturens kärna att utmana invanda hypoteser med till ibland till synes dåraktiga påståenden. Ibland faller de såsom dåraktiga och ibland häpnar forskarsamfundet. Det är så kunskap och vetenskap förs framåt. Ett plus ett kommer naturligtvis vara två även i framtiden, men det är heller inte sådana fundamentala sanningar som är i fokus här, utan mer komplexa grundantaganden.
Översatt till nyhetsreportage: Vem skall sitta och objektivt nagelfara publicistiska förgivettaganden kring invandringens lönsamhet eller om det är socker eller fett som bär huvudskulden för övervikt? Åtminstone inte den med makt över nyhetsförmedlarens villkor måste vara ett givet svar.
Det finns en fundamental skevhet i den etablerade offentlighetens sätt att betrakta de nya informationskanaler som har växt fram i Sverige. Gissningsvis är det är här skon klämmer. Man ser, med viss rätt, ett ökat utrymme för konstigheter, fulvinklar och dold propaganda. Men vad man inte vill se är att det är missfärgningar som i varierande grad följer automatiskt med varje värdeburen plattform av rent mänskliga skäl. Att svaret på problemet skulle vara att en politiskt tillsatt nämnd tar sig för att sortera bland vad som är sant och falskt är naturligtvis snurrigt. Eller för den delen att andra offentliga institutioner skulle göra det.
”Det finns en fundamental skevhet i den etablerade offentlighetens sätt att betrakta de nya informationskanaler som har växt fram i Sverige”
Vi har redan flera korrigeringssystem för oegentligheter inom den mediala miljön. Vi har ett lagrum för hot och förtal och vi har institutioner som Allmänhetens medieombudsman och Pressens opinionsnämnd. Är allt det inte tillräckligt? Kanske inte. Men varför blev det plötsligt otillräckligt när de nya så kallade alternativa medierna började uppträda i större antal? Det är för mycket av en slump för att det inte skall se osnyggt ut.
Och även om så inte vore fallet, även om Sverige inte hade ett enda alternativmedium, borde förslaget förstås landa i papperskorgen. För det är inte bara osnyggt utan även olustigt.