Varningsrop från Tony Blair
De har nog till nöds hört namnet. Tony Blair var den brittiska vänsterns räddare under nittiotalet. När han blev partiledare 1994 formade han konceptet Nya Labour som i princip gick ut på att mota bort det gamla marxistiska bråte som så länge fjärmat partiet från bredare väljarskaror.
Mer resurser till polisen? Absolut! För det var de fattiga i slumområden som led av brottslighet. De välbärgade bodde säkert och tryggt.
Mer ordning och reda i skolan? Absolut! För det var barn från arbetarklassen som fick sin utbildning förstörd av stök och flum. De välbärgade hade råd med bättre skolor och hade studietradition i hemmet.
Marknadsekonomi? Absolut! För hur skulle man annars få råd med en fungerande välfärd?
Kulturradikalism? Absolut inte. Tony Blair introducerade begreppet ”etisk socialism” för att understryka vad det var frågan om. Hans nya vänster opererade inom ramen för samhälleliga normer och värderingar.
Resultatet blev en jordskredsseger 1997, den första av tre på varandra raka valsegrar.
”Bland mycket annat sätter Blair fingret på vänsterns nationella ikonoklasm”
I tidskriften New Statesman har Blair nu tagit bladet från munnen om hur dagens vänster beter sig. Om det som kallas ”woke”, deplattformeringskulturen, den politiska korrektheten, åsiktsintoleransen. Kulturkriget. Han är klar med att den moderna vänstern håller på att fullständigt spåra ur. De senaste dundrande valframgångarna för konservativa Tories talar om inte annat sitt tydliga språk.
Bland mycket annat sätter Blair fingret på vänsterns nationella ikonoklasm: ”Folk gillar inte att man är respektlös mot deras land, flagga och historia (fritt översatt)”. De skriver inte nödvändigtvis under på allt som företagits i deras förfäders namn men ifrågasätter att man dömer gårdagen efter dagens värderingar. Radikalismen hos organisationer som Extinction Rebellion, Black lives matter och Reclaim the streets går inte hem; folk föredrar sunt förnuft, sinne för proportioner och resonerande tilltal.
Och så vidare. De progressiva måste sluta med det här, menar Blair. De kommer att få höra av en högljudd radikal minoritet att de är svikare, men det är bara att strunta i det.
Blair vänder sig till en brittisk publik men det är klart att hans varning i lika hög grad riktas till västerländsk vänster i allmänhet. Dess rörelse från arbetarklass till salongsradikal medelklass, den som påbörjades redan i och med sextioåttarevolten, har accentuerat till den grad att vänstern knappt är igenkännbar längre. Svensk socialdemokrati försöker orosamt hitta fästen på olika ställen i det här spänningsfältet, drivna av verkligheten å ena sidan och den där högljudda minoriteten å den andra. Och skall, tilläggas, två samarbetspartier som helt hemfallit åt allt vad Blair varnar för.
Om man kommer hämta andan och på allvar begrunda det ideologiska och politisk-moraliska fundament som bar upp Nya Labour och tryggade ett historiskt långt maktinnehav? Det finns mycket få tecken på det
