Annons

Vem är nästa Hermansson?

En seger för yttrandefriheten förstås. Men vad händer nu? Att Ann-Sofie Hermansson friades från anklagelsen om grovt förtal var det mest tippade, något annat hade varit förfärande. Men säkert var det inte heller. Och den konfliktyta som har uppenbarats ligger kvar.
Ledare • Publicerad 11 februari 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Dåvarande ordföranden i Göteborgs kommunstyrelse socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson vägrade som bekant att upplåta offentliga lokaler åt filmen Burka songs 2.0 med efterföljande panelsamtal. På sin privata blogg resonerade hon kring sitt ställningstagande och kallade debattörerna - målsägandena Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi - för extremister, påpekade att de försvarat terrorister och avfärdat insatser mot IS-krigare.

Doubakil och Abdullahi menade i sin stämningsansökan att Hermansson velat kränka dem för deras muslimska tro. En strategi som är legio i den miljö de ingår i, inte minst organisationen Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK.

Annons

Men att faktiskt gå till domstol för att klämma åt meningsmotståndare, det är något nytt. Att rätten fann att Hermansson haft skälig grund för sina uttalanden (Doubakil har till exempel öppet vidgått att hon vill se en konfrontation mellan det ”vita majoritetssamhället och människor som inte är vita”) betyder inte att sådana här rättegångar kommer att höra till historien.

Som ett av de inkallade expertvittnena, docenten i litteraturvetenskap Johan Lundberg, tidigare har påpekat, är även en friande dom mot Hermansson att betrakta som en seger för kretsen kring MMRK. Det hela tjänar i alla händelser som en varning till andra och är i den meningen snarast en politisk rättegång.

För det är så klart påfrestande att stå anklagad för förtal. Man tvingas inte bara ägna en massa tid åt att engagera sig i rättens alla turer och skrivelser, man offrar också ett kanske mycket betydande mått av mental energi. Det är ju inte säkert att man frias. Dessutom vet man inte vad bilden är utåt i offentligheten. ”Ingen rök utan eld”, tänker kanske många, och det är inte säkert att ett frikännande är allt som kommer leva vidare i det allmänna medvetandet.

Och när det gäller just anklagelser om islamofobi finns det, vilket den här historien har visat, en hel kader av människor, inte minst välartikulerade akademiker och kulturskribenter, som är beredda att trumma fram ett kontinuerligt anklagelsedån så länge rättegången pågår. Martin Aagård på Aftonbladets kultursida lyckades angripa Hermansson närmast sekundsnabbt efter den friande domen och kräva att hon ändå skall be om ursäkt.

Vem vill vara en ny Hermansson? Vem blir nästa Hermansson, utan att alls vilja vara det? Det västerländska konfliktlösande system Doubakil och Abdullahi öppnar sådan vag bekännelse till erbjuder en win-win-situation för dem. Och den friande domen kommer att överklagas.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons