Verkligheten för public service

En del kanske undrar över denna känslosamhet men skillnaden är viktig för ett public service-företag. Man gör anspråk på att vara oberoende av externa intressen och då inte minst av den politiska maktens. Att vara ”statligt finansierad” går inte ihop med självbilden.

Så… hur kommer Sveriges Radio att kategoriseras? En del svenska Twitteranvändare har redan börjat stifta oro genom att uppmana Twitter att märka Sveriges Radio som statsfinansierad media. Och det är förstås det korrekta.

På den tiden teve-tittarna skulle betala så kallad tevelicens fanns åtminstone tillstymmelse till argument för att finansieringen skulle kunna kallas något annat än statlig. De som tittade betalade för det och de som inte hade teve slapp. I teorin. Ett av de mer bisarra inslagen i Sverige under den här tiden var ”teve-pejlingen” som sades successivt utföras i olika områden i landet och som teve själv annonserade om i varnande tonfall. En kulturminister fick avgå för att inte ha betalat licensen.

Men sedan beslöt riksdagen i sin upphöjda visdom att public service skulle finansieras via skattsedeln i stället. I riksdagens budget fastställs så de finansiella ramarna, och riksdag och regering sätter sina representanter i Sveriges Radios ägarstiftelse att använda pengarna till att följa det statliga sändningstillståndets stavelser. Skulle ett av public services programbolag likvideras är det staten och inte stiftelsen som lägger vantarna på dess tillgångar. Under höjd beredskap underordnas public service för övrigt en direkt statlig informationsstyrning.

Det blir inte mycket mer statligt än så. Det går, men med möda. Ändå märks redan obekväma läten inför utsikterna att det officiellt spikas upp på Twitter inför hela världen.

Låt oss ta uteslutningsmetoden. Någonstans kommer ju pengarna ifrån. Är det i stället kommunala medel? Nej. Regionala? Nej. Är det frivillig finansiering – förekommer det kampanjer där medborgare uppmanas skänka en slant för att public service skall sända något även nästa år? Nej.

Den genuint ”oberoende” medieinstitutionen är svår att föreställa sig. Bilden av en ideell förening träder fram. Men då finansierad av en mängd små privata donationer varav ingen del är så stor att den är avgörande för verksamheten. Det är ljusår ifrån Sveriges Radios verklighet.

Svensk public service är inte ens ”offentligt” finansierat så pass det förutsätter en distinktion mot statlig finansiering. Dess yrkeskår kan kalla sig hur oberoende de vill, men inte i avseenden som bryter upp begreppen. Det vore, som de själva ofta gillar att uttrycka det, faktaresistent.