Visioner i valrörelsen

Och så där mycket uppmärksamhet får sällan en partiledare som talar om idéer och ideologi. I vart fall inte för de inslagen i talet. Tyvärr, får man säga. Göran Hägglund inledde sitt sommartal i Borgholm på lördagen med att tala om behovet av en gemensam värdegrund och normer i samhället. Å andra sidan får varken en partiledare eller ett parti förtroende om inte det politiska innehållet korresponderar med en idébas. Kristdemokraterna har här haft en fördel som hävdat till exempel att skattesänkningar är rätt i sig inte bara som en del av en arbetslinje. Sloganen "ett mänskligare Sverige" anspelar på att tillväxt och högre arbetskraftsutbud inte räcker för att forma det goda samhället. I argumentet för lägre skatt för pensionärer för att kompensera för den fallande inkomstpensionen låg värnandet om ett "sammanhållet samhälle".

Medan de två största partierna i Sverige satsar på att betraktas som statsbärande och ansvarsfulla har kristdemokraterna möjligheten att profilera idéer och visioner. Verklighetens folk-begreppet - hånat av provokatörerna på kultursidorna - var ett intressant försök att vända blicken bort från det ekonomistiska perspektivet till att diskutera politikens gränser, individen och familjernas frihet och ansvar.

Problemet - och det blev också synliggjort i lördags - är att de mindre allianspartierna har svårt att profilera sig i frågor utanför de egna departementsreviren. Socialminister Hägglund utlovar exempelvis en ny akutvårdsgaranti. Här finns en tydlig ideologisk dimension: Förr var politik att "satsa" och dela ut miljarder till system och offentlig organisation för att uppnå mål. Med garantin visas istället att det är patienten som är i centrum, inte landstingen eller för den delen privata huvudmän.

Men frånvaron av en profilerad kristdemokrati i utrikes-, kriminal- eller kulturpolitiken gör att väljarna inte får helhetsbilden av partiet - trots att partiet på dessa områden också erbjuder intressanta politiska alternativ.

Det stora regeringspartiet - moderaterna - är det enda som har kraft och förmåga att synas på alla politikområden. Samtidigt är det moderaterna som tämligen ensamt belönas för den ekonomiska politiken som ju samtliga regeringspartier gemensamt ansvarar för. Om det finns en grundläggande konsensus om den ekonomiska politiken ser dock kristdemokraterna ut att även i denna valrörelse vara tämligen ensamma om att tala om värdegemenskap och om familjens betydelse.