Annons

Yrvaket mötte Sverige den första vågen

Statsvetenskaplig tidskrift publicerade tidigare i sommar ett specialnummer med fokus på den svenska hanteringen av coronapandemin. Över ett år har gått sedan pandemins första våg slog till med full kraft. Nu kan forskare och experter med distans visa var Sverige brast när smittan började spridas i landet.
Ledare • Publicerad 22 juli 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Coronanumrets redaktör är Magnus Jerneck, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet. I sitt inledande kapitel pekar han på hur krishanteringen ändrade form under pandemins utveckling. Sverige har inte bara stuckit ut med relativt höga dödstal utan även genom att hålla fast vid en mindre restriktiv linje än andra länder.

Presskonferens i mars 2020.
Presskonferens i mars 2020.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Första halvåret var det närmast en opolitisk kris. Vissa kallade det borgfred, men i praktiken var det Folkhälsomyndighetens avvaktande inställning i väntan på mer information som satte takten för den svenska hanteringen. Till skillnad från andra nordiska länder gjordes pandemin till en förvaltningsfråga. Jerneck observerar att besluten i Sverige inte för den delen fokuserade helt på medicinska aspekter utan även ”opolitiska” tjänstemän tvingades göra politiska avvägningar.

Annons

Det här går som en röd tråd genom den tjocka volymen med studier. Konflikten mellan politikens premisser och vetenskapssamhällets splittrade natur. Vem som har mandat att diktera vad som skall göras har genom pandemin varit osäkert. Epidemiologer fick tidigt en ovanligt framträdande roll i debatten. Andra perspektiv försvann samtidigt som krishanteringen kämpade igenom bristande förutsättningar och oklara direktiv.

När pandemin inte utvecklades som Folkhälsomyndigheten tänkt sig började en spricka gentemot politiken att uppstå. Idén om att spridningen inte gick att hejda var vägledande i pandemins tidiga skede. Men att dess slutfas skulle utgöra flockimmunitet har bestämt förnekats.

Under hösten skedde ett skifte i hur politiken hanterade pandemin. Regeringen gick längre än vad Folkhälsomyndigheten ansåg var nödvändigt samtidigt som båda i högre grad började följa vad som internationellt ansetts vara viktigt för att stoppa smittspridning. Ansiktsmask förordades i vissa fall och testningen blev mer omfattande. Myndigheten hade tidigare avfärdat metoderna som inte bara onödigt utan även kontraproduktiva.

”Epidemiologer fick tidigt en ovanligt framträdande roll i debatten. Andra perspektiv försvann samtidigt som krishanteringen kämpade igenom bristande förutsättningar och oklara direktiv.”

De brister som orsakat problemen och lett till onödigt många dödsfall är såväl en produkt av ledarskapet, eller avsaknaden av det, som en statsförvaltning med splittrade målbilder och korta horisonter. Komplexiteten i beslutskedjan och ansvarsförskjutningen till expertmyndigheten har båda bidragit till att bilden av hanteringen blivit otydlig.

Sveriges hantering har inte varit mer eller mindre vetenskaplig än andra länders. Beslut bygger på expertis, men siffror kan inte välja mellan förbud eller allmänna råd. Sveriges närmast unika överlåtande av ett omfattande politiskt mandat till en myndighet är väl värt att titta närmare på. Ansvarsutkrävandet och lärdomarna får inte försvinna in i krisens dimmor.

Pontus WesterholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons