Läsarkommentar till moderatorn
”De blir väl sådana av kriget”
Debattredaktör Elisabeth Anderberg efterlyser debatt i SMP.
Därför gick jag in på DN och läste! Det blev minst sagt en omvälvande läsning. Safet har fått diagnosen: ”Det är helt uppenbart att hans problem är utlösta av de nämnda kränkningarna och ej beror på någon känd disposition för psykisk sjukdom” av docent Henrik Jonsson på psykosmottagningen i Ljungby.
Det berättas om hur han kom att arbeta på Stålgjuteriet i Ljungby, där han vid sidan av jobbet fick arbeta "gratis" på Anderssons gårdar. Facket, eller kanske snarare Leif Fantenberg, ställde upp för att "invandrarna" skulle jobba på Andserssons gård. Det sociala nätverket utnyttjades med andra ord efter vad man förstår av artikeln. Vad Fantenberg vunnnit på det omnämns inte?
Maciej Zaremba skriver i DN den 30 maj 2010: "Därför blev han (Safet) förvånad när han efter några veckor på det nya jobbet, under julledigheten, av ägaren Rune Andersson beordrades att arbeta på dennes privata gård. Måste han det? ”Det skulle inte vara populärt att säga nej”, fick han höra från Metallklubben." Det gjorde att han jobbade på gården, där han träffade många fler invandrare som också var där och arbetade. ”Jag var rädd om jobbet. Jag behövde pengarna.” Alltså for han till gården i Kvänjarp. Där mötte han flera från Ljungby Maskin. Samtliga var invandrare. De fick utfodra kor, städa, spika och mocka dynga. En av dem, vi kallar honom Amir, berättar: ”Vi var inte välkomna inomhus. Fick äta vår lunch i stallet. Jag glömmer det aldrig: gurkan frös på smörgåsen.”
Fotsättningen av Zarembas artikel: Safet arbetar dubbelt på dagarna, och dessutom på kvällar och helger. Han tror inte att han har något val. Är alltmer utmattad, börjar råka ut för skador. När han är sjukskriven (läkarintyg) med stukad fot kommer Andersson och kör honom till verkstaden: ”Du kan sitta och jobba.”
”Folk stod som häpna”, berättar ett vittne, ”att han kom där utan skor, att han lät sig hämtas ?” (Men då, enda gången, ingriper facket. Det går ju inte att ha skyddssko på en massa bandage, upptäcker skyddsombudet. Och skyddsskor ska man ha, det står i boken.)
Man Safet är redan förändrad. Han vet inte längre vem han är. Någon som kallas ”bin Ladin”, ”Abu Safet”, som inte säger emot, darrar och svettas när han ser Andersson och kanske ägs av honom? Betalningen för arbete på gården skulle komma på lönen. Men det gör det inte. När han ber facket om hjälp får han veta att chefen ”inte är intresserad”. Sorry, han vill inte diskutera, vi kan inget göra.
”Det värsta var att jag tog allting med mig hem.” Safet har mardrömmar, kastar sig i sängen, vaknar kall av svett. Hustrun tror att han försmår hennes stuvningar, men han har tappat matlusten. Det blir uppträden, han blir häftig, slår sönder porslinet. Söker andra jobb, men år 2001 är det inte lätt. Hustrun säger att kan måste säga upp sig, annars går familjen under. Men han lyssnar inte. ”Jag var stolt, ville inte leva på socialbidrag.” De separerar.
Försök till upprättelse och kontakt med ”Facket”
Ett år senare får han häftiga smärtor i bröstet. Åker till sjukhuset och läggs in på psykiatrin. Akut depression, ”specifik hörselhallucinos, hör sin fd chefs smädande omdömen”. Men någon på psyket måste ha upplyst Safet om hans fackliga rättigheter, för när han skrivs ut (efter tre månader) vill han ha rättvisa. Han berättar allt han varit med om för Leif Fantenberg på Metalls avdelning 27 i Ljungby och ber honom att anmäla företaget för diskriminering, arbetsskada samt utebliven lön. Det är oktober 2002.
Månader går, ingen hör av sig. De har nog mycket att göra där i Stockholm, förklarar Fantenberg. Det går ett år, sedan två. Safet börjar på nytt må sämre. Vid sju tillfällen (Safet har antecknat datum) försäkrar Fantenberg att hans ärende är i gång. Efter tre års väntan ringer Safet själv till förbundscentralen. Där känner man inte till hans anmälan. Några handlingar från ombudsman Fantenberg har man inte fått. Märkligt, inte heller de tre anmälningar om fysiska skador som han lämnat till skyddsombudet har skickats vidare. Men nu är det tyvärr för sent att klaga på diskriminering, det är preskriberat.
(Så långt Zarembas artikel)
När docent Henrik Jonsson skriver ett nytt intyg om Safet (10/2–09) lägger han till ”fackföreningar och myndigheter” bland dem som orsakat patientens tillstånd.
I sina kontakter som Zaremba har med Ljungby får han höra: Är man svartlistad hos Andersson är man rökt i Ljungby”, hör jag från lokalfacket. Om Safet far illa av publiceringen kan inte DN frånkänna sig ansvar. Det finns med andra ord ett outtalat hot mot Zaremba och DN om de publicerar det hela.
Artikeln går vidare om ”Mobbning på jobbet”. Inte bara invandrare utan vanliga svenskar känner sig kränkta på jobbet: ”Häromåret fann Folkhälsoinstitutet att var femte svensk kände sig kränkt av någonting.”
Det hela är en artikelserie om ”Mobbning”, och om hur människor kan råka illa ut! Hela sociala nätverk utnyttjar människor till sin egen fördel, och här klandras också ”facket” som borde ställt upp för en invandrande arbetare! Också myndigheter har varit negligenta enligt docenten! Pengaroch status betyder mer än människor och arbetaren blir slutkontentan av artikeln! Frågan blir: Skall vi ha det sä här? Vill vi ha det så här eller skall vi säga ifrån? Jag antar att det är denna fråga som debattredaktören Anderberg också ställer sig! Jag själv undrar: Hur har svenska samhället urartat? Jag blir upprörd när jag läser om det här!
Johan Carlsén
