Motståndet mot dödshjälp måste bort

Det finns de som menar att döendet och framför allt eutanasifrågan är tabu bland svenska politiker och många läkare. Tyvärr måste jag hålla med om detta, trots att alla vet att vi kommer att dö och att döendet ibland kommer att bli mycket plågsamt. Jag tycker därför att tabuering i dessa frågor måste brytas, och vi behöver tala och informera mycket mer om dödshjälp, eftersom detta är enda sättet att försöka få förändringar till stånd.

Motståndarna till dödshjälp är inte sällan kristna, som använder budordet Du skall icke dräpa som argument att avvisa såväl dödshjälp som abort. Som alla vet lever vi i ett samhälle där var och en får bli salig på sin tro, men sedan länge stiftas våra lagar tack och lov på sekulära grunder och ingen som bryter mot kristna bud gällande fri abort, preventivmedel, homosexualitet, suicid, dödande i krig straffas numera, även om det förvisso inte alltid varit så. Och de flesta vill också ha det så för att slippa påvens, kyrkans och islams värsta påbud.

I Der Spiegel nr 12/2010 fanns en tänkvärd intervju med den tyske läkaren dr Michel de Ridder som finns att läsa i svensk översättning i senast numret av RTVD Bulletinen nr 66 (går att läsa på HYPERLINK ”http://www.rtvd.nu” om någon vecka). Han visar övertygande på nackdelarna med tabueringen av döendet. Mycket läs- och tänkvärt.

I Nederländerna och Belgien där dödshjälp varit legaliserat sedan 2002 har man nått långt när det gäller att få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. I Belgien, som första land i världen, har den palliativa vården integrerat dödshjälp när döendet blir för plågsamt. Att säga detta är som att svära i den svenska palliativa helgedomen, men en av världens bästa palliativa vård har byggts upp efter det att eutanasilagen infördes. Acceptansen hos den belgiska befolkningen är mer än 90 procent och det finns flera exempel på att gamla dödshjälpsmotståndare ändrat sig när de ser vilket värdigt slut patienterna kan få (prof Jan Bernheim personligt medd).

Alla motståndare i Sverige upprepar påståendet, som inte blir sannare för att det sägs om och om igen, att med god palliativ vård behövs eller efterfrågas inte eutanasi. Förra året utkom boken Min mamma är död (Bonniers) av Claes Britton. Där beskrivs ett hemskt döende med en av den palliativa vårdens galjonsfigurer som ansvarig och för mej verkar detta grav underbehandling gränsade till felbehandling. Även om det görs fantastiska insatser av hängiven personal inom den palliativa vården, får jag alltför ofta ta del av olika berättelser om svåra lidande vid livets slut, trots att det fanns god kompetens hos vårdpersonalen som skötte behandlingen.

Det som på senare år kommit att betraktas som det viktigaste medicinsk-etiska principen är självbestämmande eller autonomi. Det innebär att varje beslutskapabel person själv ska få bestämma över sin utredning, vård och behandling och det tycker vi i RTVD bör gälla även sista tiden i livet. Om en patient med obotlig sjukdom i livets slutskede har svåra smärtor och det inte finns möjlighet att ge tillräcklig lindring så måste det införas även i Sverige möjlighet att avsluta livet med läkares hjälp. Om vi väljer den så kallade Oregonmodellen (inte bara Oregon utan fyra andra delstater i USA, liksom fyra länder i Europa har accepterat dödshjälp) innebär det att läkaren efter noggranna utredningar på patientens uttryckliga helst skriftliga vilja kan skriva ut ett recept på en medicin i dödlig dos som patienten själv tar när han eller hon finner tiden inne. För läkaren innebär detta att göra sin patient en sista tjänst och leder till att anhöriga känner tacksamhet för att den avlidne slapp lida mer. Att hjälpa en svårt plågad, döende patient att få en värdig död är en barmhärtighetsgärning och etiskt fullt godtagbart.

Slutligen vill jag bara påminna om att det ändå hänt något positivt i Sverige senaste året i och med att det blivit lättare att erhålla palliativ sedering, innebärande att om inga andra behandlingar hjälper kan man få sova in i döden.

Gunnar Hagberg