Musikskolans återvändsgränd

Ledningen för Musikskolan i Alvesta förklarar att man är tvingad att prioritera för att minska kön i slagverk. För att kunna göra det måste man lägga ner undervisningen i cello. Man måste alltså helt lägga ner undervisningen för en av stråkfamiljens oumbärliga medlemmar, så att man inte längre kan ha samspel inom stråkfamiljen.

Ledningen säger: Inte önskvärt men, vi måste prioritera. Stort problem för ledningen!

Plötsligt får elever som redan börjat spela ett instrument inte längre tillgång till detta. Om kön skulle bli ännu längre på slagverk, vilken annan mindre instrumentgrupp ska läggas ner då?

Föräldrarna som inte längre får del av kommunens musikundervisning känner sig överkörda och misskrediterade. Läraren som är välutbildad, omtyckt av sina elever och som ledningen är nöjd med, han får inte gå ut bland barn och ungdomar och stimulera dem att börja spela ett instrument, som skulle kunna ge dem ett värdefullt intresse för i bästa fall hela livet.

Varför? Då skulle det kunna uppstå en kö på instrumentet på musikskolan, och då skulle det uppstå ytterligare problem för ledningen.

Tyvärr finns det åtskilliga exempel på detta i vårt land, att instrumentallärare inte får gå ut och göra reklam för sitt instrument, därför att musikskolan inte har resurser att ta emot eleverna.

Vilken instrumentallärare som helst kan gå från entusiasm över sin livsuppgift att ge barn och ungdomar ett meningsfullt intresse som utvecklar hela människan, ner till apati och uppgivenhet när han inte får gå ut och värva elever till sin verksamhet, och sedan dessutom blir uppsagd på grund av för få elever och för lite timmar. Detta är verkligen moment 22!

Det är tyvärr här många musik- och kulturskolor befinner sig när det gäl- ler instrumentalundervisningen numera. Många har i dag långa köer till vissa instrument. Det är ett problem för skolornas ledning, för deras lärare och för elever och föräldrar.

Finns det någon lösning? Naturligtvis, problem är till för att lösas! För att göra det krävs förändringar och kreativt tänkande. Vid varje förändring bör de positiva sidorna överväga de negativa, annars är det en dålig lösning.

Nacka kommun har varit en föregångare vad gäller att tänka nytt för att komma ur den återvändsgränd som många musik- och kulturskolor hamnat i. Fler kommuner följer efter.

I Nacka ger man alla barn en kulturpeng. Den har föräldrar och barn rätt att använda där de anser att den gör mest nytta, och där de får den undervisning som de efterfrågar. Detta ger då en möjlighet för instrumentallärare som står utanför den kommunala musikskolan att undervisa, därför att de nu kan starta en verksamhet på lika villkor som den kommunala musikskolans lärare. Det har i Nacka uppstått privata alternativ till den kommunala musikskolan, vilket gett föräldrar och barn nya valmöjligheter.

Det kan naturligtvis upplevas som negativt för den kommunala musik- och kulturskolan som tidigare haft en monopolliknande situation, och inte får behålla den, utan som blir utsatt för konkurrens. Men för föräldrar och barn ger det nya valmöjligheter och för musiklärare utanför den kommunala musikskolan ger det möjlighet att arbeta under rättvisa förutsättningar.

En kulturpeng hjälper definitivt till för att öppna nya möjligheter för instrumenalundervisningen. Kommunen har ingen skyldighet att tillhandahålla varken instrumentalundervisning eller en kulturpeng. Men om man vill stödja barn och ungdomars musikintresse så är det naturligtvis positivt. Musikintresse är ett intresse bland många andra utvecklande intressen för människan. Låt föräldrar och barn själva få bestämma vilka intressen man vill prioritera. Det handlar om att prioritera tid och ekonomi. Det gäller både samhälle och individer.

De föräldrar som vill prioritera sina barns musikintresse ska naturligtvis få göra det. I dag är det praktiskt taget omöjligt på musik- och kulturskolor, att som förälder få köpa mer undervisningstid till sitt musikintresserade barn, trots att undervisningstiden per elev räknat ofta är mindre än 20 minuter per vecka.

En kulturpeng skapar en rättvis situation och en grund för de lärare och aktörer, som till exempel studieförbunden, som då skulle kunna möta den stora efterfrågan som det finns på musikundervisning.

Naturligtvis ska också de föräldrar som kanske vill avstå en utlandsresa, för att kunna ge sitt barn en gedigen utbildning på ett musikinstrument, få göra det. Den möjligheten finns i dag inte i de flesta musik- och kulturskolor.

Hade Alvesta kommun haft en kulturpeng till sina elever i dag, så hade det funnits bättre förutsättningar för föräldrar och elever att komma fram till en bra lösning tillsammans med sin lärare, så att eleverna kunnat få fortsätta att spela sitt instrument.

Dessutom hade då Alvesta kommun inte tvingats att göra sig av med den musiklärarkompetens, som barn och ungdomar i kommunen haft glädje av under en lång följd av år.

LARS JÖNETEG