Politikens vanmakt

Politiker vill inför ett val framstå som problemlösare: Bara ni röstar på oss, kommer allt att bli bättre. Om allt sedan inte blir bättre, vänder sig väljaren med besvikelse mot politikern, som framstår som löftesbrytare.

Både politiker och väljare måste veta att politiker bara har två medel att arbeta med: pengar och regelverk. De kan bara åstadkomma det som går att åstadkomma med pengar och regelverk inget annat. De kan inte göra något åt de flesta problem. Det enda undantaget är gestalter som Mannerheim. Någon sådan finns inte på valbar plats i detta val.

Politiker är inte fria att använda pengar och regelverk. De måste ha andra med sig, sitt eget parti och andra partier. De andra kanske inte vill just detta, men de kan ställa upp på de andras förslag, om de justerar dem och ger något i utbyte. Det blir inte så som de sade före valet. Detta är politikens villkor. Därför är det med orätt de kallas löftesbrytare. Men de var en del av orsaken själva, om de inte gjort klart för väljaren hur det är. Till detta kommer att de är beroende av omständigheter, som de inte kan påverka. Ingen svensk politiker kan göra något åt den grekiska krisen, utom möjligen genom EU, där Sverige är en av de minsta av de 28 nationerna. Vi har ett stort land med ett litet folk. Vi är mindre än hälften så stora som Holland. Är man liten, har man ett litet inflytande.

Det finns stora sektorer av samhället, där politiker har ett mycket begränsat inflytande. En sådan sektor är skolan. Det lär finnas 158 professorer i pedagogik i Sverige. De leder utbildningen av alla lärare, såväl till privat som till offentlig skola. De leder all forskning. De tillsätter själva sina efterträdare genom att de skriver tjänstebeskrivningarna och alla sakkunnigutlåtanden om de sökande, såvida man inte tar in utländska sakkunniga, vilket kräver att de kan svenska. Professorer i pedagogik betraktar sig som vetenskapsmän. De kan inte påverkas av politiska beslut. Det är bara i ramverket, som politikern kan påverka skolan. Det betyder föga om utbildningsministern vill att det skall bli mer ordning i skolan. Professorerna kommer att fortsätta att utbilda lärare på samma sätt som före ministerns uttalande. Det är ett slutet system.

Politiker har gått in i det mest privata, i familjelivet och förändrat relationerna mellan man, kvinna och barn med ekonomiska och juridiska styrmedel. Det har inte blivit någon succé. Hälften av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa, långt fler samboförhållanden går sönder. I det privata visar sig politikers vanmakt. De har inte där att göra. Bäst handlar de, om de ger oss utrymme att utforma våra liv på eget ansvar. Curt Schuhmacher Tysklands ledande socialdemokratiske politiker efter 1945 sade: Demokrati är att rösta om det, som man kan rösta om. Man kan inte rösta om allt. De grundläggande mönstren i det mänskliga livet kan inte förändras med politiska beslut. Denna insikt är grunden för Europa-rätten, som bygger på naturrätten, inte på flertalsbeslut. Detta kan ingen politiker påverka. Det är därför vi har rätt att fostra våra barn efter eget samvete, oavsett vad politiker anser. Vår föräldrarätt skyddas av Europa-domstolen. Men de yttre förutsättningarna kan politiker befrämja eller begränsa.

Folkrättsjuristen Thomas Holm sade en gång: Det gör detsamma vilka lagar man har, om inte den inre kompassen fungerar. En heroinist kan stjäla för 2.000 kronor om dagen. Det mesta säljs genom hälare, till exempel på Blocket. Hos både hälare och köpare är den inre kompassen ur funktion. Politikern kan anställa fler poliser, men det påverkar endast föga säljare och köpare av stöldgods. Politikern kan ge ett bättre ägandeskydd genom att ge ägaren rätt att återta sin egendom. Men hälare och köpare av stöldgods kommer att bortse från det. Brottsoffrens skara ökar alltmer. Den inre kompassens felvisning korrigeras inte med pengar och regelverk.

Vad kan då politiker göra? De kan göra klart för väljarna hur begränsade deras möjligheter är, oavsett parti. De kan inse att många problem inte kan lösas utan endast dämpas. Dit hör drogmissbruket. De kan också söka samverkan med och ge utrymme åt sådana rörelser i samhället, som kan påverka den inre kompassen. Sådana grupper kan bidra med det, som inte går att åstadkomma med pengar och regelverk.

Christian Braw

Docent vid Åbo Akademi