Rätten att få hjälp
Efter att ha läst artikeln i Smålandsposten i november om Mikaela som försökte hjälpa sin mamma till vård så reagerade jag väldigt starkt. Jag som själv är med och stiftar lagar i riksdagen undrar om det verkligen får gå till på det här sättet.
Här är en kvinna som uppenbart är en fara för sig själv och andra när hon dricker alkohol. Hon har närstående som av kärlek vill att hon ska få hjälp och bli frisk från sitt missbruk. Men hjälpen hon får är att de sätter upp en brandvarnare. Efter det så ansåg personalen att det inte längre var fara för hennes liv. Mamman skulle bara få mer hjälp om hon själv bad om det.
När myndigheter får rapporter från närstående angående personer som behöver akut hjälp så måste detta tas på fullaste allvar. Med det så menar jag inte att de ska tvångsvårda personen utan vidare, men att de åtminstone måste utreda vidare om vilket behov av hjälp personen behöver. Samtidigt kan vi också se att särskilt kvinnor allt för sällan får den hjälp de behöver och erbjuds oftare frivilligvård i sina hemkommuner.
Lagen om vård av missbrukare (LVM) är en del av förvaltningsrätten och den del som ska skydda missbrukare från sitt livshotande skadebeteende. Eller rättare sagt den finns till för att stoppa upp missbruket av berusningsmedlet för att sedan motivera personen till behandling under frivilliga former. Med hjälp av LVM ska människor som riskerar livshotande skador få hjälp att bryta upp med sitt missbruk. Tyvärr verkar kommuner använda sig av detta allt för sällan
Att som närstående till en missbrukare känna att man inte får hjälp av samhället måste vara fruktansvärt. Vi måste göra vad vi kan för att hjälpa personer som har fastnat i ett missbruk, detta av solidariska, etiska och humana skäl.
Har besökt missbrukshem för kvinnor och vet att det för många finns bra metoder att jobba med för att bli fri från sitt beroende. Man ska då också veta att allt för många kvinnor har också upplevt våld och andra hemskheter på resan genom livet som också de behöver hjälp med.
Jag hoppas att från en kvinna till en annan att Mikaelas mamma till slut får den hjälp hon behöver och att hon blir fri från sitt missbruk.
När man hör Mikaelas historia så verkar det som att det finns mycket kärlek i familjen och att mamman är en fantastiskt fin person när hon är fri från alkoholen. Med dessa rader vill undertecknad försöka belysa att Sverige har allt för många personer som lever på samhällets baksida och allt för ofta blundar vi för verkligheten.Tror att den som är alkoholberoende har sig själv att skylla i stället för att se att det är en sjukdom och de behövs hjälp.
I dessa tider tider när det varit mycket firande var det säkert någon som inte kom till jobbet i måndags. Om det upprepas med sjukfrånvaro ofta på måndagar bör man nog titta på varför.
Carina Adolfsson Elgestam
