Skatt på kött - nej tack

Jag har i flera av riksdagens skattedebatter argumenterat mot miljöpartiets och vänsterns förslag om skatt på animalieproduktion, alltså en köttskatt. Deras argument har bland annat handlat om avskogning, vilket kanske kan vara riktigt i ett globalt perspektiv, men knappast i ett svenskt nationellt sådant.

Att skogen skövlas, för att ge plats för mer gröda åt jordens växande befolkning, borde snarare innebära att vi i Sverige bör öka vår egen självförsörjningsgrad av livsmedel, för att inte tära på fattiga länders resurser. I Sverige skulle en skatt på kött innebära en ytterligare ekonomisk belastning för landets köttproducenter. Sverige har redan en strängare lagstiftning både vad det gäller användningen av antibiotika, djurens livsmiljö och hantering vid slakt, än många av de omgivande länder som konkurrerar om de svenska kunderna.

Även foderproduktionen är kostsammare i Sverige, då det finns fler regler och färre subventioner. En ytterligare höjning av priset på svenskproducerat kött driver kunderna att i ännu högre grad välja importerat billigare kött, från länder som tar mind­re hänsyn till djurskydd och miljö. Prispressen på de svenska bönderna för fläsk och mjölk har de senaste åren varit så hård att det äventyrat flera lantbruksföretagares ekonomiska existens.

Smålands steniga landskap lämpar sig bra för betesdjur. Utan dessa kommer vårt öppna landskap att växa igen och våra ängs- och betesmarkers unika flora och biotoper gå förlorade. Vi behöver snarare fler betande mular än färre.

Ett annat argument som förs fram i debatten är problemet med metangaserna från djuren. Centerpartiet har länge förespråkat ett metangasreduceringsstöd till lantbrukarna. Det krävs ett ganska marginellt stöd för att få lönsamhet i att ta vara på metangasen ut stallgödseln och omvandla den till biogas, innan gödseln återförs till marken som växtnäring.

Eftersom Jordbruksverket lyder under Landsbygdsdepartementet och därför antas föra regeringens och riksdagsmajoritetens talan, så har vi som allianspolitiker fått stå till svars för detta tjänstmannaförslag som vi definitivt tar avstånd ifrån. Jag fortsätter gärna den politiska debatten i de politiska forum där den hör hemma, både lokalt och nationellt, men har svårt att acceptera att man som aktiv miljö­partist och myndighetstjänsteman använder arbetsplatsen för sina egna politiska utspel.

KARIN NILSSON

Riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Centerpartiet