Sverige tar hand om de sina och andra

 Inez Gyllensten frågar vad det är för skillnad mellan somalier och svenskar då somaliska mammor ska återförenas med sina barn medan gamla makar som tillbringat sitt liv tillsammans inte får bo sina sista år i gemenskap.

Problemen hon anger kan inte jämföras med varandra, men alla har rätt att utrycka sina känslor. Men innan man gör det måste man analysera och försöka komma fram till vad dessa känslor grundar sig på.

Antingen är det samhällets ansvar eller Inez Gyllenstens eget att hon fått en så ensidig bild av verkligheten i Sverige. I dagens läge, särskilt med tanke på händelsen i Norge behöver man allra minst sådana infallsvinklar som hon framför i sin insändare.

Sverige har tagit på sig ansvar att ta emot ett visst antal asylsökande och att regering och riksdag lägger fast migrationspolitikens inriktning. Sverige har samarbete med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), en human flyktingpolitik och att vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck.

Senaste åren har ett stort antal somalier fått komma hit, undan krigsförhållanden som rådde i deras eget land. De flyr undan vapen och döden och tvingas att lämna sina barn kvar.

Bara tanken på att lämna mina barn på andra sidan av jordklotet i ständigt fara, att kunna förlora dem, får mig att gråta. Men Inez Gyllensten kan tydligen inte föreställa sig det.

Sverige har tagit emot somaliska flyktingar och ska möjliggöra deras anpassning och är skyldig att göra det på det bästa sätt.

För att alla dessa föräldrar ska kunna börja om livet på nytt i ett främmande land så ska de först och främst må bra – de ska få återförenas med sina barn. Men jag håller med om att ett land ska ta hand om sina egna först och främst. Men de här två problemen kan inte jämföras överhuvudtaget.

Våra gamla flyttar inte isär så de inte kan träffas över huvud taget. Så drastiskt är det inte. Men hade Inez Gyllensten varit lite mer intresserad av sådana frågor skulle hon fått fram att regeringen nu tar första steget för att förverkliga hela alliansens förslag om en så kallad parboendegaranti.

Ett lagförslag har skickats ut på remiss, som innebär att man skriver in en ny paragraf i socialtjänstlagen. Den slår fast att äldre par som varaktigt bott ihop ska kunna fortsätta att leva tillsammans även när den ene behöver bo i äldreboende. Så detta innebär att även svenskar ska få sitt.

Vårt land tar hand om både ”sina egna” och ”somalier” eller hur?

Vad ska man betrakta Inez Gyllensten som då?

N.B