Jag avundas er som gillar hösten

Och på så sätt får man väl ändå anse att det är okej. Det drabbar oss alla.

I veckan som gick blev det sålunda vab – vård av barn. Och som en följd av det blev min vecka fylld av sjukskrivning på grund av feber och förkylning.

Hösten.

Är.

Här.

På Facebook fylls mitt flöde med bilder på svampar. Mysiga höstutflykter. Så klart trevligt, det är väl det man vill ägna sig åt nu när hängmattehänget inte längre ett alternativ. Jag har till och med deltagit själv, med en och annan hittad kantarell på bild.

Men i går morse. Något helt annat: Utan att ha bett om det fick jag från min sjuksoffa se hur tre (3) av varandra oberoende vänner skrapade sin bilruta.

Låt mig vara tydlig. Jag vill inte veta. Jag sitter under en filt och dricker te, käkar Alvedon till frukost och drömmer mig tillbaka till juli.

I själva verket vill jag bara skrika: Jag vet att det är höst. Ingen boende i Sverige kan undgå det faktum att det är kallare än i juli. Eller att mörkret krupit närmare. Eller att gula löv färgar våra utsikter åt vilket håll jag än tittar.

Jag vet till också att man i Kiruna vaknade till årets första snö – en kunskap jag gärna hade varit utan.

För Smålandspostens del brukar vi några månader senare än september efterlysa bilder på dina vårtecken. I februari hoppas vi på en snödroppe i motljus. I mars en vinteris som ger vika.

Det finns anledningar till att vi inte ger samma uppmaning inför hösten. Hur hade det sett ut? Skicka din bild på ett av följande alternativ: Snålblåst. Iskallt regn. Byte till vinterdäck. Aldrig ändande vedsläpande.

Men så finns det ni som ser det från den ljusa sidan. Som ser hösten som en explosion i färger, dofter och allmänt underbara ting.

Jag avundas er.

Själv kan jag bara krasst konstatera att vi andra syns i slutet av mars.

Eller i april.

Magnus Karlsson är chefredaktör på Smålandsposten och samtalar här med läsare.