Katten som fick smak på friheten

För er som minns en tidigare spalt: Min katt försvann i våras och kom hem i riktigt dåligt skick efter sex veckor. Stora öppna sår. Fästingar över hela sig.

Det blev färd i ilfart till veterinären. Men efter att ha blivit omsorgsfullt behandlad, opererad och ompysslad tackade katten knappt för hjälpen ?

För så fort hennes styrka hade återvänt – och husse och matte hade betalat räkningarna från veterinären – lockade livet som strykarkatt mer än platsen på sängens fotända.

Och kanske är det bäst så. Det sägs att katter som får smak på friheten har svårt att vänja sig vid livet hemma igen. Under sina korta veckor hemma märktes det ibland: den tidigare så lätthanterade katten kunde fräsa ifrån rätt ordentligt om jag försökte flytta henne lite för att själv få plats i soffan.

Först tänkte vi hålla henne inomhus, men det var lättare sagt än gjort. Redan efter några dagar i hemmet försökte hon, trots sin utmärglade kropp, för första gången smita förbi våra blockerande fötter i dörröppningen. Till slut lyckades hon ta sig ut i trädgården och den första tiden var hennes utflykter ganska korta. Kanske hade hon lärt sig att livet ändå var bättre där en människa bjöd på mat?

Sedan kom första uteövernattningen. Det blev två nätter, sedan ett kort besök hemma och bort igen.

Nu har hon varit saknad i snart fem veckor. Och inte ett spår har vi sett av henne, trots att året gått från sommar till höst. Ibland tror jag mig höra henne utanför ytterdörren men när jag öppnar är hon aldrig där.

Jag börjar tvivla på att hon någonsin kommer tillbaka.

I helgen städar jag därför undan matskålen och lådan. I tvättstugan blir det därmed lite mer plats. Men i huset blir det tomt.