Ensemble med ett fantastiskt samspel

Tioårsjubilerande Badke Quartet från Storbritannien har under veckan gett fyra konserter under festivalen för klassisk musik i Öresundsregionen – Music Around, i år med London-tema – och denna internationellt verksamma kvartetts första Sverigeturné avrundas med ett välkommet besök i Växjö.

Joseph Haydn (1732-1809) utvecklade stråkkvartetten som kompositionsform, och de sex kvartetterna opus 76, från 1797, anses vara hans mest fulländade. Där ingår nr 2 i d-moll, den så kallade “Kvinten”, och denna framförs här av Badke Quartet. Det är anslående vilken tät klang som genast uppenbarar sig ur dessa förnämliga instrument från 1672 och 1730- och 1750-talen, och vetskapen om denna fysiska förankring bakåt i tiden kan ju göra en andäktig! Den runda tonkvaliteten hos cellon fyller ut alla vrår med sin värme, och man kan bli öm i hjärttrakten av de snyggt utsirade slingorna som varierar meloditemat i Andante. Den lite rättframt kantiga, instrumentpariga Menuetto får ett mycket charmerande uttryck i Trio-delens tempodragningar, och när Vivace-satsen är slut blir det starka, glada applåder.

Benjamin Britten (1913-1976) hann aldrig höra uruppförandet av hans stråkkvartett nr 3 op. 94, från 1975. Genom alla fem satserna vilar en sorgsenhet, och flera slutar i någon sorts öppenhet, ovisshet eller fråga. I tredje satsen inleder violinen sjungande mot cellons vilande matta, som omärkligt tas över av viola. Här är hypersensibla flageoletter som ställs mot varandra och bildar mycket fascinerande vibrationer. Efter denna sats är det andlöst i salen, innan stämningen bryts av en mer burlesk och lite komisk tretaktskaraktär, före den fragmentariska Passacaglia. Det suveränt skickliga musicerandet får efter detta verk applåder som faktiskt speglar verkets stämning.

Denna hösteftermiddag går vidare i sorgens tecken. Felix Mendelssohns (1809-1847) stråkkvartett op. 80 nr 6 i f-moll från just 1847 kom till efter systerns, Fannys, död. En upprördhet, en brinnande förtvivlan och rastlöshet ligger i hela första satsen, och tre av fyra satser är snabba. Stor, stark musik med mörka drag. Envisheten i andra satsen avlöses av begrundande saknad i nästa. I finalen finns upprördhet kvar, men nu parad med större livskraft. Vad gäller det utförandemässiga hör jag ibland ett märkligt crescendo i slutet på stråkdragen, strax innan nästföljande stråk. Sådant KAN bli något man hakar upp sig på som åhörare, men i stort sett är det en ensemble med ett fantastiskt samspel vi har fått höra.

ELEONOR ANDERSSON