Tjejerna i Stooshe bjöd på snygg sextiotalspastich

Sommaren 2012 slås inga rekord i försäljning av sololja, men fredagen när årets Karl-Oskardagar börjar är det Here comes the sun för hela slanten medan Singing in the rain är på semester.

Nyheter • Publicerad 4 augusti 2012

Engelska bandet Stooshe. Foto: Olof ElfversonFoto:

Broken Door öppnade Rix Fm-festivalen.Foto:

På schemat och scenen står det Rix FM-festival med två Djs och en handfull artister som sjunger två–tre låtar var. ”Om ni spelar den här låten på radion ser vi till att artisten medverkar på er festival – okej?” Ett sätt för skivbolagen att få ut nya artister på scenen utan de behöver dra hela lasset själva.

Publiken på det fulla torget är varierad och består av ungdomsgäng, barnfamiljer och äldre. I det här sammanhanget får nog gränsen till äldre dras vid 45. De fyra i kören får emellanåt göra några hitmedleys/gympapass som mest känns som utfyllnad, även om de sjunger bra. Duon Broken Doors in- leder och får igång publiken med aftonens stora ballad Angel.

Under tiden utspelar sig en kladdig kamp mellan en envis treåring och en väldigt stor sockervadd. Det slutar oavgjort, men med glada miner. Volymen på musiken är låg enligt reglerna för stadsfestivaler. Ljudteknikerna gör sitt bästa.

Några meter bort säger en man i skinnväst att musiken var bättre förr. Senare lägger Hercules Fritzson till att han uppskattar att artisterna jobbar så hårt på scenen. Han gillar särskilt Sons Of Midnight. De försöker se ut som Guns N? Roses gjorde 1987, låter som Nickelback, har åkt hela vägen från Australien och har snygga gitarrer.

Stooshe är från England och deras hit Black heart är en snygg sextiotalspastich och låter som The Supremes uppväxta på hip-hop. Robin Stjernberg (rapporteras av insatta vara typ sååååå söt – en egenskap nog så viktig) och hans stora bidrag On my mind får igång publiken rejält.

Rösten är åttiotalsrockig. Maj-Britt Singe är där- emot här för Olas skull och står långt fram i publiken och är nöjd med både musik och väder. Det är kul med musik med lite fart i, menar hon och tilllägger att Natalie är hennes favoritlåt.

När sista artisten Ivi Adamou framför La la love påminns man om skolgårdens skvallerbytta bingbong-ramsor. Refrängen sätter sig. Inte nödvändigtvis för att man vill att den ska göra det. Adamou kan sjunga, men behöver låtar som är låtar och inte en pinne i magen. Hon får kvällens högsta jubel och helgen har bara börjat.

OLA CLAESSON

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.