Darins charm går hem
Det är med blandade känslor jag lämnar konserthuset efter Darins spelning. Trots att jag inte hör till målgruppen - den största delen av publiken är
ändå någonstans mellan sju och fjorton år - värker det i hjärtat. En sådan här kväll handlar så mycket om förväntningar, lyckorus och besvikelser. Och Darin spelar på det. Hela tiden.
Han säger i introt till Who?s that girl att låten är skriven för att han ska leta efter en speciell tjej i publiken och när sammetsögon möter sammetsröst och säkert 400 tjejer hoppas att han ska stanna med de där sammetsögonen bara en extra sekund just hos henne, eller att han ska ta emot just hennes speciellt inköpta ros, eller få fatt i hennes utsträckta fingertoppar, då formligen dallrar luften av ren och skär, och förstås, obesvarad kärlek.
Älskar sina fans
För även om Darin älskar sina fans och pratar både rutinerat och gulligt om hur mycket de betyder för honom kommer han aldrig att förstå vad det där ögonkastet - eller det uteblivna ögonkastet - betyder för var och en av dem.
Men Darin levererar så mycket man kan begära av en kille som på ett och ett halvt år gått från ingen alls till Nöjessveriges absolut hetaste person. Showen är påkostad, proffsig och välkomponerad. Ljuset är något av det maffigaste jag sett i en konsert av den här storleken, och gör jobbet - sätter Darin i absoluta fokus genom att låta bandet spela i motljus och bli till enbart silhuetter. Inledningen är cool.
I mörker går Darin och hans två danstjejer upp på rampen på scenen och lägger sig ner i sina bilmekaroveraller. Sedan drar det elektroniska introt till Move igång och plats på scen för Darins numera välkända Michael Jackson-moves. Jag vet inte om det är en synvilla, men någonstans ser han lite liten och osäker ut där i början.
Beatleshysteri
Darin bjuder på förvånansvärt mycket mellansnack. Även om publiken inte alltid är med på noterna. Ibland känns det som att många har så fullt upp med att tjuta på riktigt Beatleshysterimanér att de inte hänger med när det är dags att sjunga med eller fatta vilken låt det är Darin presenterar. Men det gör inte så mycket, för vrålen är en väldigt viktig del av konserten - ja, de fyller till och med ut låtarna till en helhet på något sätt.
Killen kan sjunga
Faktiskt är det i de smäktande balladerna som Darin visar sin bästa sida. Killen kan sjunga och lyckas verkligen nå ut till publiken. I upptempolåtarna, som Want ya, Money for nothing och B what u wanna b känns det ibland som att han tänker så mycket på att koncentrera sig på de inövade stegen och att hålla koll på allt, att han missar att vara spontan.
Trångt vid scenkanten
Ju längre fram i showen det går, desto större del av publiken trängs framme vid scenkanten och i Step up, en av Darins starkaste låtar, står ett helt konserthus upp och det är riktig partystämning och ett alldeles öronbedövande vrål. De två extranumren är en storslagen Sail the ocean och Give it to me, och här visar Darin att han faktiskt kan improvisera och se sin publik. Det är som om nervositeten och det där lite stela har släppt.
Som en liten tjej bakom mig sa innan konserten började: "Tänk om det inte är rediga Darin som kommer!"
Jo, det var det, och det var nog det som var den stora grejen för flertalet i publiken.
