Annons
Nöje

Firar 40-årsdag med skivsläpp

Jan Lundgren är jazzpianisten som söker samarbeten
i stället för att sitta på sin kammare och spela. I dag, på Jans fyrtionde födelsedag, släpps skivan han spelat in tillsammans med
veteranen Georg Riedel.
Nöje • Publicerad 22 mars 2006
Jan Lundgren släpper skiva på sin 40-årsdag den 22 mars - ännu ett samarbete, den här gången med Georg Riedel. Arkivfoto: Sofia Ernerot.
Jan Lundgren släpper skiva på sin 40-årsdag den 22 mars - ännu ett samarbete, den här gången med Georg Riedel. Arkivfoto: Sofia Ernerot.Foto: 

Jan Lundgren har under 1990-talet och 2000-talet mer och mer nått positionen som en av Sveriges ledande jazzpianister. Ja, ofta omnämns han som en pianist i världsklass. Han har gett ut ett flertal skivor, samarbetat med i stort sett alla framstående svenska jazzmusiker och en del utländska. Hans precisa, mjuka och ödmjuka spelstil fungerar i många sammanhang.

Ny skiva

Annons

Nu i dag, på 40-årsdagen, ger han ut en ny skiva, Lockrop, som han spelat in tillsammans med kompositören och basisten Georg Riedel.

Skivan är en blandning av Georg Riedels klassiska Astrid Lindgren-tonsättningar som Idas sommarvisa och Lille katt, någon svensk folkvisa och ett knippe nya kompositioner av både Riedel och Lundgren. En förening av kammarjazz och folklyrik, som Jan Lundgren själv uttrycker det.

- Vi sade att om vi ska göra något ihop, så ska vi skriva lite nytt material. Det kändes viktigt.

Skivan spelades in i höstas. Nu är den slutligen klar, meddelar Jan glatt på telefon från huset i Ystad.

Jan är född i Olofström, uppvuxen i Ronneby, har bott i Malmö i många år, där han gick på Musikhögskolan, men flyttade för något år sedan till Ystad. Han är ofta ute på konsertresor till USA, Japan, runt i Europa. Eller till Arjeplog.

- Alla jobb är lika värda. Jag kommer vart som helst.

Att det sedan inte alltid står en nyputsad Steinwayflygel på plats ingår. Man får kompromissa.

- Men man kan ju må dåligt under konserten om man inte kan prestera det man tänkt. Då sitter man och lider, om instrumentet inte klarar av det.

För Jan är samtidigt en perfektionist.

- Jag lämnar inte gärna från mig sådant jag inte är helt nöjd med.

Annons

Skivinspelningarna är därmed ganska omständliga processer. Inför sin största skivsuccé, Swedish standards från 1997, gick han igenom 700 svenska sånger.

Jazz med folkton

Jan Lundgren har ofta jämförts med Jan Johansson. Båda har de gjort jazz med svensk folkton, Johansson med sin Jazz på svenska på 1960-talet, Lundgren med nämnda Swedish standards och Svenska landskap, och så nu Lockrop med Riedel.

- Jag frågade faktiskt Georg om det fanns några likheter mellan mig och Jan Johansson. Han har ju jobbat med oss båda två. Han menade att det fanns det, i tillvägagångssättet, att man jobbar noggrant. Detaljerna är viktiga för mig. Det var de för honom också. Man kan vara lite på jobbig på det sättet, lite petig.

Spelade i USA

När han i 14-15-årsåldern upptäckte jazzen var det ju inte att jazza folkton som var tanken. Han fastnade för kanadensiske pianisten Oscar Peterson och för amerikansk jazz, för swinget. Det var först när han spelade i USA som han tänkte på att han är svensk och hur man kan uttrycka det i musiken.

- När jag sitter på en jazzklubb i Los Angeles, då känner man sig plötsligt lite svensk. Man har en bakgrund. Det finns en ton, som man inte kommer från. Jag har velat ta in den i min jazz, betona den sidan.

Turnéer att vänta

Nu väntar förhoppningsvis en turné tillsammans med Georg Riedel framåt våren, och troligtvis till hösten också. Nyligen har Jan varit ute och spelat med sångerskan Carin Lundin, en turné som även nådde Växjö. Samtidigt håller han igång sin Jan Lundgren trio, som hade nypremiär nu i helgen på Swedish Jazz Celebration i Stockholm.

- Vår basist har varit dålig i armen. Men nu gick det bra. Så nu drar vi igång igen på allvar.

Annons

Jan Lundgren har spelat med en rad av de stora namnen inom jazzen.

- Jag har sökt samarbeten. Jag vill inte sitta i stugan själv och spela. Jag har velat möta andra musiker, jag får inspiration genom det.

Är det inte nervöst i början när man ska spela ihop med någon man beundrar?

- Framför allt var det för 20 år sedan, när jag skulle jobba med Putte Wickman eller Arne Domnérus. Då var man nervös. Man visste vilka kraven var. Men man hade ingen aning om ifall man kunde svara upp mot dem. Men jag klarade inträdesprovet.

Hur är det att höra att man är ett underbarn eller ett geni?

- Mest tar jag inte till mig det. Så märkvärdigt tycker man själv inte att det är. Den dag man ser sig som ett geni har man nog tappat bort sig själv som människa.

Helena Söderlundh
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons