Gamla goda tider i välgjord buskis

Johannes själv, spelad av Hans Nilsson, är en gammal tvärvigg som öppnar pjäsen med en genial entré utan att ens synas. Han visar sig senare vara oförglömligt friserad. Sedan brakar det i gång med sköna damerna Amanda och Linnéa, Anna Tornehagen och Gabriella Leske, som redan tidigt river av en medryckande sång och i övrigt anslår en ton av härlig spelglädje som står sig genom pjäsen. Anna Tornehagen är sedan tempohållare och sammanhållare rakt igenom. Hon har dessutom modet att stiga rakt ut i buskisens gungfly, men lyckas ta sig tillbaka med äran i behåll.

Dimma av erotik

Det ligger en tjock dimma av erotik över berättelsen, även sådan med rätt fula namn som det blir när handlaren Fridolf, spelad av Janne Hegborn, vädrar flickkött. Janne Hegborn gör sin roll med bästa känsla för den snabba sidoblicken och gör allt av sina gamla revytakter. Det kan bli mycket av Janne Hegborn, men här fungerar det, särskilt som Inga-Lill Leske och Ingvor Blomkvist skrudat honom (och alla de andra) i den ena förnämliga kostymen efter den andra, alltifrån knoddens skyddsrock till hans något vridna modeförståelse i kampen om lammet.

Burlesk berättelse

Johannes i Lillgården är en burlesk berättelse, men välgjord in i minsta detalj. Regissören Stefan Leske har lyckats få ordning på en rad dramatiska scener där de flesta av pjäsens elva roller härjar om varandra. Dessutom får han liv i de nödvändiga transportsträckorna, men där kunde man knipsat något.

Regissören har gjutit trygghet i ensemblen och fått sina aktörer att spela teater med stor frimodighet, ta exemplet Siv Svensson som den skrockfulla sömmerskan Hulda. Hon är inte den minst kärlekskranka och så fullständigt generös i sitt utspel att ens hjärta blöder för henne. Föreståndare för det pensionat (med tillhörande bondgård) där allting händer är mor Carolina, Ingalill Leske, som med barsk attityd styr och ställer enligt modellen "envar herre över sin stackare".

Skrattretande humor

Den förläste unge mannen Artur, som så småningom också visar sig äga hormoner, spelas av Niklas Andersson som exekverar en fullständigt skrattretande humor. Han gör en roll som står i fin kontrast mot alla de andra i den kombinerade pensionats- och bondemiljön.

Åke Lundblad, Kalle Kork, gör också en hållbar figur och njuter uppenbart av sin roll som handelsresande med egenskaper utöver de vanliga. Ytterligare flera roller bidrar till den väl flätade helheten.

Linneateatern går ut med en produktion som har många goda teaterkvalitéer av vilka folklustspelets goda humör är en. Till detta kommer perfekt ljudteknik och omsorgsfull artikulation, här missar man inga ord. Det finns en fräschör i Johannes i Lillgården och ett drag av revy som ger driv i spelet och en mycket trevlig teaterstund.