Stor blir större efter döden
Att vara ett fan är en svår roll att spela. Balansgången mellan att inte vara avgudande och tillräckligt insatt för att känna sig unik är svår att behärska. Och den sätts lätt ur spel när artister dör. Den acceptabla nivån av uppskattning höjs till superlativ. Alla blir legender. Alla ska hedras. Rest in peace.
Kanske är det mest synligt inom hiphopen. En machokultur där kärlek har malts ner till att handla om godisaffärer och stora rumpor. Att visa tillgivenhet på ett vanligt fan-sätt funkar inte. För mycket snack om en och samma artist leder lätt till en vulgär epitet som "dick-rider". Däremot är det okej att subtilt visa sina fäblesser på t-shirt-tryck. Det är okej att kunna alla b-spår, putsa vinylerna och citera rader. Det är inte okej att stå långt fram på konserten och röra mer än på nackmusklerna. Så ser ytterligheterna ut.
De senaste tio åren har många hiphopstjärnor dött. Flera mördade, några omkomna i olyckor, andra offer för sjukdomar. Tupac är ett exempel av många och kanske det tydligaste. Utsedd till såväl en martyr för gangstarappen som till ett offer för det överexponerade bråket mellan den amerikanska öst- och västkusten. Ända sedan sin död 1996 har han sålt miljoner. De flesta av hans skivor har också getts ut efter hans livstid. Små fragment som hittats har satts ihop till hela låtar med hjälp av många gästartister och nyproducerade beats. Hans alias pryder många kinesiskt tillverkade mössor och t-shirtar. Så många att de till och med säljs på svenska marknader av småortsbor. Två världar så långt bort ifrån varandra de kan komma sammanförs i det faktum att en sägen spridit sig.
Biggie, Big Pun och Big L är också tungviktare som ofta hedras och nämns. Gamla klassiska snubbar som Jam Master Jay från Run DMC och Eazy-E från NWA får sina beskärda delar av RIP-hälsningar. Inte sällan är det stora graffiti-porträtt på bortgångna kolleger i bakgrunden på videor. Aaliyah och Left Eye från TLC är de som omkommit i olyckor och allt som oftast avbildas förskönande. Biggie blir lätt en av världens mest avancerade emcees. Big Pun hade ett flow som fortfarande ingen kommer i närheten av och Aaliyahs röst var akustisk honung. Kryddade påståenden, såklart. Tiden har hunnit ikapp dem alla och efterföljare har både nått upp och gått förbi.
Den 10 februari i år dog en av hiphopens mest hyllade producenter. För någon som aldrig gått så långt som att bry sig om producenter är klingar namnet Jay Dee helt obekant. Men efter att ha jobbat med den alltjämt hyllade gruppen The Pharcyde och med de egna projekten Jaylib och Slum Village blev han ett namn att räkna med. Direkt efter hans död hyllades han som en mästare och känslor som tidigare hållits väl bevarade fick plötsligt syre. Inom några år kommer han vara den bästa någonsin, aldrig att förglömma.
Det är inte så konstigt egentligen. Stor blir större efter döden. Överdrift måste ske för att glömskan inte ska träda in. Vem kommer ihåg någon som beskrevs i realistiska ordalag? Någon som inte var en legend och vars skiva inte var en milstolpe? Bara det bästa är gott nog för mannaminnet.
