Galo för drömmarna vidare

- Jag är mycket priviligierad, säger han. Jag får

leva ut.

Det får han göra som privatmänniska och som

yrkesmänniska. Med licens att vara clown, att göra andra människor glada, att uttrycka sig genom olika masker, att hitta sig själv, att vara sig själv.

En upplevelse

Att möta Galo Gonzalez, han med dockteatern Guirola, är bara det en upplevelse.

Han bubblar över av sina tankar, bjuder på sig själv, gestikulerar, skrattar, funderar, springer upp och hämtar någonting ur bokhyllan för att illustrera det han nyss sagt. Det är lätt att bli omtumlad i hans närvaro.

"Babblar för mycket"

Entusiasmen och engagemanget är inte bara en mask han tar på sig för dockteatern. Han är så här.

- Fast jag babblar på för mycket, tillägger han självkritiskt med ett leende, och antyder därmed anledningen till att han fick fly från sitt tidigare liv med politisk teater under en militärdiktatur.

Eftersom han levt sitt 50-åriga liv i två olika länder, Chile och Sverige, ungefär hälften i vartdera, har han i detta ett privilegium större än hos folkflertalet. Det är inte alla som har två hemländer, två kulturer.

Grupptillhörighet

- I exil tvingas man fråga: vem är jag? Det är så spännande för det leder en till att dels fundera över sin identifikation, sin grupptillhörighet, men också över sin personliga identitet, och den är ju mera komplex.

Och så teatern förstås, maskerna, dockorna, rollerna, improvisationen, alla möjligheterna till

expressionism. Genom dessa övervinner man sin rädsla i tillvaron.

Men han bär också med sig ännu i medelåldern ungdomens drömmar, metaforer, myterna, kärleken till poesin, som han ärvde från mor.

- Det känns som det allra bästa att kunna föra det barnsliga 1970-talets drömmar vidare i en tid av cynism där allting har sitt pris. Attgenom den

levande konsten försöka lära andra, barnen framför allt, att drömma, det är det som gör mig så priviligierad.

Och du lyckas?

- Som man säger i Sverige: man kämpar på.