Annons
Nyheter

Gubben blev grå

Nyheter • Publicerad 18 mars 2006
Fredrik Bergman.
Fredrik Bergman.Foto: 

Som barn ville man inte bli vuxen. Tänk att bli så grå. Man fattade inte hur vuxna stod ut, särskilt inte papporna. Leva sitt liv i ett par bruna skor matchade med grå byxor, vit skjorta och en snäv frisyr. Försöka se så trist ut som det över huvud taget går. Ett kvartssekel senare vandrar man själv runt i medelålderns däva färger, för dagen svarta byxor och en brun tröja, och till det ett allt högre hårfäste, inga ringar i öronen.

Det var kul att återse den där Pontare i tv-rutan. En fullvuxen man som klär sig i blommig städrock med turban. Världen är ändå möjlig. Heja Pontare.

Annons

I gymnasiet kunde man få växla mellan punkare och kostymstreber från en tisdag till en onsdag. Det var roligt att färga håret och få hänga ihop med ett helt annat gäng på skolgården. Varför gör man inte sånt som vuxen? Varför är man ingen Pontare? Min polisongfrisyr är snart hundraårig, stel som i armerad betong. (Tänk för resten om Pontare upplever samma sak? Han kanske drömmer om en vanlig brun tröja. Tänk om jag slapp den här städrocksimagen för en dag.)

Ska allt bara fortgå in i evigheten? Ska jag aldrig kajalmåla ögonen en vanlig onsdag innan jobbet. Blir det aldrig någon nosring? Ska man aldrig gå i sådana där klargröna skor som Keith Richards har?

Det är beklämmande att ens blicka in i klädaffärer för medelålders herrar. Gråbrundressman. Ändå är det på såna plejs vi hamnar. För om jag går till JC skulle alla tänka - han har komplex för sin ålder. Nu försöker han låtsas bort 20 år, men gråhåret kan gubben inte dölja. Drar jag på mig ett lakan som Di Leva skulle jag skickas till vårdcentralen. Bergman har blivit psykotisk. Köpte jag någon sorts Armanikostym skulle jag bli han som tror att han e nåt, klassförrädaren. Svängde jag på mig en tröja med Ramones på magen skulle det tolkas som fjäsk för barnens kompisar.

Bäst alltså att stanna kvar i den bruna trö-jan och de svarta jeansen ända in på hemmet. Varje förändring av vårt yttre ses med misstänksamhet i medelåldern. Gubben är inte tillfreds, tänker man. Gubben har visst lite problem. Läskigt hur medelåldersfolket faktiskt hjälps åt att begränsa varandra, nästan värre än högstadie-elever.

Hörde nyligen om en person med offentlig ställning i Växjö som hade varit riktigt packad på krogen. "Det var också en representant för sin arbetsplats", menade en annan offentlig person. Medelålderns hjältar förväntas vara representativa även på fritiden.

Alla går liksom omkring som ett Handelsbankens ansikte mot världen. Skulle en lärare komma till skolan med röda skosnören skulle eleverna inte lita på sakkunskapen.

För största möjliga tillförlitlighet bör man därför gå klädd i den monokroma färgskalan, lite som när vaktbolag eller flygplatser väljer färgskala. En enda kulör med variationer mellan ljust och mörkt. Största möjliga soliditet. Möjligen kan det bli en vandring längs de analoga färgerna, längs två syskonfärger, den djärva mixen mellan blått och grönt, ljusblå skjorta och mörkgröna strumpor.

Med åren uppkommer en växande respekt för vuxna som klär ut sig. Skaka min tass, vill jag säga till den som drar på sig hölster och en fransig jacka för cowboyträff på High Chaparral. Vuxna människor som klär ut sig i riddaruniform eller till stins på en musiejärnväg, i anden är vi bröder.

Medelålders herrar som transplanterar håret och startar hårdrockband, ta mina händer.

Finns det ingen här som säljer en genomskinlig turban?

Fredrik Bergman
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons