Efter nytt dopningsfall: "Ingen epidemi"

Först brottaren Jenny Fransson, och sedan terränglöparen Robel Fsiha. De positiva dopningsproven kommer kort efter varandra, och båda rör svenska idrottare på hög elitnivå.

I väntan på utredning har både OS-medaljören Fransson och Europamästaren Fsiha stängts av. Ingen är dömd, men för svensk idrott är det en mörk start på sportåret 2020.

– Det finns två saker som jag kan och bör säga. Det ena är att det är ett till sådant här dopningsfall på kort tid. Men det andra är att vi faktiskt är lite stolta över att vi fångar de som har lämnat positiva dopningsprov, säger Åke Andrén-Sandberg, ordförande i Riksidrottsförbundets dopningskommission.

Att fallen kommer så nära inpå varandra är mer en slump än en tendens för något, tror han.

– Våra provtagningar, våra kontroller är ganska effektiva. Det kan vara en slump att det kommer två så nära, men det visar att de här kontrollfunktionerna fungerar.

– Under de senaste åren så har vi fällt ungefär 20 idrottare för dopningsförseelser. Det är nästan två per månad. Nu råkar det bli två på kort tid, men jag tror inte att det är någon epidemi eller en dopningshärva, som någon skrev.

Han vill också poängtera att det inte är säkert att vare sig Fransson eller Fsiha har dopat sig.

– Ur min synvinkel är det en misstänkt dopningsförseelse. Det är fortfarande under utredning och kommer att så vara under en tid. Det är stor risk att det är ett positivt dopningsfall, men det är inte självklart.

Jenny Franssons positiva prov innehöll den otillåtna anabola steroiden metyltestosteron. I Robel Fsihas fall är den förbjudna substansen fortfarande inte känd.

– I det fallet (Franssons) var det någon som läckte, det var inte meningen att det skulle komma ut. Det råder förundersökningssekretess, och den gäller tills ett beslut är fattat, säger Tommy Forsgren, handläggare på Riksidrottsförbundets dopningskommission.

Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson ser med blandade känslor på det andra misstänkta dopningsfallet i svensk idrott på kort tid.

– Den ena känslan, som jag bär med mig från polistiden och annat, är att det alltid är skönt när fusk uppdagas, att det inte lönar sig i det långa loppet. Det ska vara hög sannolikhet att åka dit. Den andra är naturligtvis att varje gång det inträffar blir det en tydlig signal att man aldrig kan prioritera dopningsbekämpning högt nog.

TT: Vad kan man mer göra, anser du?

– Jag tror att det är två saker. Den ena är den förebyggande delen. Att vi väldigt tidigt förklarar för de som ännu inte är toppidrottare att för det första är det moraliskt, värdemässigt fel, för det andra att risken att du åker dit ska vara hög.

– En tredje grej är att jag tror mycket på oanmälda tester, när man överraskar. Det är när garden är nere som chansen att sätta dit fuskare är som störst, säger Björn Eriksson.