Annons

Filmrecension: Hur skapas en extremist?

Vad krävs för att en människa ska bli extremist? På ett mycket eget sätt försöker den svenska filmaren Agnieszka Lukasiak ta reda på det med hjälp av två maskerade män, rekonstruktioner och komplexa frågeställningar.
Filmrecension • Publicerad 4 september 2019
Ilska är ett återkommande inslag i de samtal som den maskerade "Bob" har med psykologen i "Could this be you?". Pressbild.
Ilska är ett återkommande inslag i de samtal som den maskerade "Bob" har med psykologen i "Could this be you?". Pressbild.Foto: Folkets bio

"Alan" och "Bob" är två brittiska fångar. Vi vet inte vad de heter på riktigt eller vad de har gjort sig skyldiga till. Inte heller hur de ser ut, då de får ha på sig varsin svart rånarluva filmen igenom.

Att de har blivit fängslade på grund av något hyfsat spektakulärt verkar dock uppenbart. Det understryks inte minst av regissören, som i ett förord riktar kameran mot sig själv och tar upp vår tids svartvita populism och vikten av att orka formulera svåra frågor. Upptakten i "Could this be you?" bygger onekligen upp viss spänning. Underförstått ligger också tanken att även svaren måste få vara komplexa.

Annons

In i handlingen kliver Adrian Furnham, professor i psykologi vid Oxford, och psykologen och psykiatern Micole Ascoli, som båda får i uppdrag att profilera de maskförsedda utifrån en ganska förutsättningslös premiss; de vet inte heller vilka männen är i förväg.

"Alan" och "Bob" berättar om sina liv. Psykologernas frågor och de båda männens svar korsklipps, liksom de rekonstruktioner av situationer som männen beskriver som särskilt betydelsefulla. Det handlar om händelser i barndomen, som orsakat trauman och möjligen (eller?) danat deras karaktärer. En typisk scen i den här filmen består alltså av hur innehållet i ett psykologsamtal återskapas med hjälp av skådespelare, genom att en man iförd rånarluva står bredvid och "regisserar".

Det är inget man har sett förr precis.

Agnieszka Lukasiak sällar sig därmed till den minivåg av dokumentärfilmare som använder just rekonstruktion som metod för att nå ny kunskap. Marcus Lindeens "Flotten" och Carl Javérs "Rekonstruktion Utøya" är två exempel, båda snäppet vassare än den här filmen, som i slutändan inte riktigt lever upp till den hajp som byggs upp i inledningen. Men de bär alla på en filmisk upptäckarglädje, som känns spännande. Helt utan att väja för det oklara och mindre smickrande som finns i oss alla.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons