Filmrecension: Samhällskollaps – mais non!
Men adoption då? Frågan har säkerligen ställts av alla som drabbats av fertilitetsproblem, denna nutida epidemi. Filmiska skildringar av ofrivillig barnlöshet och adoptioner saknas inte. Exempelvis "Juno" visar humoristiskt hur det kan te sig, främst ur den biologiska mammans perspektiv, medan barnfilmer oftast fokuserar på livet för halvstora barn som hoppas på kärlek, som i sockersöta "Annie". Den vuxnare "Private life" på Netflix visar hur tärande det kan vara att varje månad få den där förbannade mensen.
"I trygga händer" visar, lite oväntat, hur det mycket handfast och rent praktiskt kan se ut när ett oönskat barn finner ett nytt hem hos någon som längtat. Det är osentimentalt berättat, storyn är (tack och lov) befriad från klyschiga dramatiska förvecklingar av typen "åh, hon var precis på väg att få sitt efterlängtade barn i armarna när den biologiska modern dök upp och krävde sin rätt". Alternativt "den unga våldsutsatta kvinnan känner ingen annan utväg än att lämna bort sitt barn fast hon egentligen inte vill".
Nej här är det istället själva processen som står i fokus. Det låter kanske torrt men eftersom filmen fylls av kloka, professionella yrkesmänniskor, som ingalunda är perfekta typer men som vet vad de gör – inte minst den drömmiga fosterpappan Jean (Gilles Lellouche) – så blir det intressant och medryckande ändå.
Det handlar trots allt om en gullig bebis och vad som är hans bästa. Vi får följa den lille Théos väg från livmoder, via fosterfamilj till sin nya mamma. Théo utgör den röda tråden och runt honom spinns snabbt ett mycket välfungerande säkerhetsnät. Ingen systemkollaps verkar hota, tvärtom är den här filmen som balsam i oroskanalerna.
Den respekt och kärlek som "systemet" visar den lille bebisen önskar man exakt vartenda barn, "I trygga händer" är en strålande uppvisning i mänsklig byråkrati som fungerar. Och givetvis samlas de franska socialarbetarna och skålar i champagne när en anknytningsprocess verkar gå vägen. Kanske är det en utopisk bild av det goda samhället som målas upp men det värmer fint.
