Filmrecension: Sinnligt om sargad familj

Drömmen om ett idrottsstipendium är stark bland unga atleter i USA. Drygt en procent av alla studenter får sin universitetsutbildning betald på det här sättet, och i utbyte förväntas de säkra sportsliga segrar – och stora pengar – till sin skola. De betalar för sin universitetsexamen med sin kropp.

Svarta män, som är underrepresenterade på universiteten, är gravt överrepresenterade bland idrottsstipendiaterna. Det är 13 gånger vanligare att en svart student studerar på ett fotbolls- eller basketstipendium, än att en vit student gör det. För många afroamerikaner är idrotten det enda sättet att få en utbildning, men bara de allra bästa kan knipa de åtråvärda klassresebiljetterna.

Det vet 18-årige brottaren Tyler (Kelvin Harrison Jr). I hela sitt liv har han fått höra av sin pappa (Sterling K Brown) att han måste prestera på topp för att få en framtid. ”Vi kan inte unna oss lyxen att vara medelmåttiga”, säger pappan, vars egna collegemöjligheter tillintetgjordes av en knäskada.

På dagarna sliter Tyler med träningen i skollaget (som skanderar ”jag kan inte besegras, jag är en ny maskin!” under sin stenhårda exercis), på kvällarna lyfter han skrot med sin pappa. Men den enorma pressen äter upp honom inifrån, och får katastrofala konsekvenser.

Filmen är uppdelad i två kapitel, ett ”före” och ett ”efter”. I den andra halvan får vi följa Tylers lillasyster Emily (Taylor Russel) och hennes vuxenblivande i en sargad familj. Tillsammans bildar de två delarna en både skakande och trösterik berättelse om föräldrar och barn, kärlek och sorg, förlåtelse och försoning.

Visuellt är ”Waves” en ganska krävande film, med febrigt kameraarbete och vibrerande färger. Tillsammans med musiken, som kombinerar Trent Reznor och Atticus Ross experimentella ljudmattor med en rad historiebärande låtar av bland andra Kanye West, Chance the Rapper och Animal Collective, blir det nästan plågsamt sinnligt, en explosion av intryck.

Oscarsjuryn fick i år återigen kritik för bristande mångfald (nio av tio nominerade skådespelare är vita), och än en gång används argumentet att ”vi bryr oss inte om ras, bara kvalitet”. De makalösa – och helt förbisedda – skådespelarinsatserna i ”Waves” torde vara det slutgiltiga beviset på att det helt enkelt inte är sant.