Genial kompositör utan personligt gehör

Nästa år firas Ludwig van Beethovens 250-årsjubileum stort i musikvärlden. I pjäsen, som nu får urpremiär på Drottningholmsteatern och sedan spelas på Dramaten i Stockholm, är Beethoven inne i den senare – och stendöva – delen av sitt liv.

Hans nionde symfoni har just framförts för andra gången i Wien. Det är sommar, publiken har flytt staden och Beethoven är sur över att inte ha fått återuppleva urpremiärens fenomenala succé, ett missnöje som han tar ut på sin omgivning, framför allt på sin hunsade brorson Karl och sin hushållerska, Barbara. De människor som på olika sätt står honom allra närmast är också de som han behandlar sämst.

När de kommunicerar med honom är det ofta via konversationsböcker, vilket delvis gestaltas även på teaterscenen.

– Alla utom pigan, inflikar Grynet Molvig som gör rollen som Barbara, den som sköter Beethovens hem och konkreta verklighet.

Hon tvättar hans kalsonger, han svarar med att avskeda henne var sjätte vecka.

– Han hör ju inte vad jag säger och jag skiter i vad han säger. De har ett märkligt förhållande Beethoven och pigan, säger Grynet Molvig.

Johan Rabaeus repeterade först med öronproppar för att närma sig kompositörens verklighet. Scenfotografierna visar honom som en porträttlik Beethoven och Niklas Rådström hade redan när han skrev pjäsen Rabaeus i åtanke för huvudrollen som den sure gamle mannen och Andreas T Olsson som hans brorson.

– Ibland kan jag tänka att Beethovens handikapp var en förutsättning för att skapa det han gjorde, säger Rabaeus och framhåller att Beethoven av allt att döma blev befriad från sin tinnitus just när han skrev och föreställde sig sin musik.

– Jag vet inte om det är myt eller inte, men det sägs att han låg på pianot för att känna musiken när han skrev "Månskenssonaten", jag tycker att det är väldigt berörande.

Pjäsens realistiska ram blir upplöst när den döde Mozart bokstavligen stiger ner från himlen. Med honom kan Beethoven plötsligt kommunicera obehindrat både om musik och om döden.

– Det är ju en dröm. Det som uppstår mellan dem är ett slags blandning av respekt och beundran, fräckhet och lekfullhet. Där upphör tid och rum och Mozart börjar prata om Benjamin Britten, Bowie och Björn och Benny. Det är plötsligt självklart, säger Andreas T Olsson som även gör rollen som Mozart.

– Jag kommer ihåg när vi läste pjäsen första gången. När vi kom fram till den scenen var det som att få en present.

Musiken är integrerad i hela föreställningen. En stråkkvartett ur Drottningholmsteaterns orkester framför Beethoven men också annan musik som inte skulle ha kunnat existera utan honom, berättar regissören Peter Langdal som beskriver Niklas Rådströms pjäs som tragikomisk, filosofisk och musikalisk både i språk och innehåll.

Genom stråkkvartetten gestaltas också Beethovens inre verklighet och komponerande för publiken, något som de övriga rollfigurerna på scenen inte kan höra.

– Det handlar om en man som är döv men som under den sista delen av sitt liv skapade de mest fantastiska saker. Ibland när vi repeterar blundar jag och bara lyssnar. Beethovens känslighet blev ännu större efter att han blev döv. Mot slutet var han helt sin egen, säger Peter Langdal.

"Dövheten" får premiär på Drottningholmsteatern den 5 september. Efter åtta föreställningar flyttar föreställningen till Dramaten.