Luftballonger över Irak utmanar stereotyper
Folke Rydén är förkyld och stressad, men framför allt förväntansfull. Mycket ska fixas inför galapremiären av dokumentären han har jobbat på de senaste fem åren – filmen om Murtada Al-Hachamis kamp för att arrangera Iraks första luftballongfestival.
Rydén träffade Al-Hachami i sitt jobb som Mellanösternkorrespondent för SVT under kriget i början av 2000-talet. Nio år senare trillade ett meddelande ner i inkorgen.
– Plötsligt hör Murtada av sig och säger "nu är det lugnt här, nu vill jag flyga ballonger och visa Irak för världen." Jag sa att det var en crazy idé, men varför inte?
Bomb exploderade
Murtada Al-Hachami själv är ett dygn försenad till galapremiären på Skandiabiografen i Stockholm, svenska ambassaden har trasslat till det med visumet. Debaclet är synonymt med hela filmen; ett ändlöst krångel med irakisk byråkrati, ofyllda gastuber och trumpna ballongfarare som tvingas tillbringa en vecka inlåsta på ett hotell i staden Karbala efter att en bomb exploderat några hundra meter därifrån. Ända fram till filmens slutminuter är det oklart om ballongerna över civilisationens vagga Babylon ens kommer att lyfta.
– Att överleva var den största utmaningen. Hade vi haft otur hade bomben smällt på vårt hotell i stället för 500 meter bort, säger Folke Rydén om inspelningen.
Projektet stötte tidigt på patrull – några månader efter att planerna satts igång hörde världen för första gången talas om IS. Av 17 internationella ballongteam kvarstod snart bara 4.
– Det finns en svart ironi här. När Murtada startade sitt projekt för att visa att Irak har så mycket annat än krig och kaos, då började kriget igen. Och så finns det en ljus ironi: nu, när vi hade världspremiär i Bagdad för några veckor sedan, hade man precis slagit sista spiken i IS kista.
Förändra bilden
Skillnaden mellan dagens Irak och landet för några år sedan är som natt och dag, säger Rydén.
– Då var det konstant oro, man visste aldrig när det skulle smälla, varje vägspärr var ett orosmoment. Inget av det finns i dag.
Att den erfarne korrespondenten Folke Rydén valde att ta sig an projektet bottnar till viss del i en "professionell skuld".
– Varje gång jag har rapporterat från fjärran länder för en svensk publik har jag fokuserat på kriget och kaoset. Det är de bilderna jag har skickat hem, fastän det har pågått ett normalt liv vid sidan om. Det har varit frustrerande och malt i mig i alla år.
TT: Vilka effekter får den ensidiga rapporteringen?
– Vi får en förutfattad mening om människorna som flyr därifrån som mindre civiliserade, som sämre än vi. Och varför får vi det? För att jag och mina gelikar har matat publiken med bilder av krig och kaos. Om människor kan komma till bion och titta så kanske man kan enas i att det finns andra, ljusare bilder. Jag hoppas att vi kan bidra till att förändra en liten skärva av bilden av Mellanöstern.
