Pionjär som inspirerade Tolkien

Fans av "Game of thrones" och "Sagan om ringen" kanske känner igen det magiska universum som öppnar sig på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, där man nu ställer ut Edward Burne-Jones – en av nyckelpersonerna i brittisk konst under sent 1800-tal.

– Vi tycker att det är spännande att den här typen av drömvärld med inspiration som hämtas från myter, sagor och legender är sådant som fantasy-branschen i vår tid tittar mycket på. Tolkien har uttryckligen sagt att Burne-Jones var en av hans inspirationskällor, säger museichefen Karin Sidén.

Burne-Jones verk kretsar kring stora teman som död, svek, kärlek och sexualitet. På Waldemarsudde hänger de i dunkel, både eftersom akvarell- och gouachetavlorna är känsliga för ljus, men också för att man har velat återskapa stämningen i konstnärens suggestiva bildvärld.

Den prerafaelitiska rörelsen grundades 1848, som en reaktion på en samhällsutveckling som ansågs vara materialistisk och kommersiell. Man såg den samtida konsten som en mekanisk reproduktion av konstverk i Rafaels och Michelangelos anda, och sökte inspiration från tiden före Rafael, bland annat i det italienska 1400-talsmåleriet.

– Men de tidiga prerafaeliterna var mer detaljrika, med mer naturalism. Burne-Jones är mer sammanfattande i stämningar och känslolägen, så man såg en ny sensibilitet i hans konst, säger Karin Sidén som framhåller honom som en pionjär för internationell symbolism.

När modernismen gjorde sitt intåg föll många av prerafaeliterna i glömska. Men de senaste decennierna har fler lockats av de dramatiska berättelserna och bilderna. Burne-Jones inspirerades bland annat av sökandet efter den heliga Graal, Törnrosa, Bibeln och nordisk mytologi, samt av 1300-talspoeten Chaucer. Bilderna berättar om pilgrimer på jakt efter hövisk kärlek, om själar invid dödsriket och kungar som blir handlöst kära i tiggarflickor.

– Hans tidiga verk har en mörkare färghållning och många av dem är mystiska och lite hotfulla, säger Karin Sidén.

Edward Burne-Jones var en mångsidig konstnär, som också ägnade sig åt grafik, textilier, kakeldesign och broderier. Han var en av företrädarna för arts and crafts-rörelsen, tillsammans med sin vän William Morris. De ville verka för äkta hantverk, i en reaktion mot den industriella revolutionen och dess massproducerade föremål. I Sverige fick idéerna starkt genomslag.

– Ett känt exempel är Carl och Karin Larssons hem lilla Hyttnäs i Sundborn, det är väldigt inspirerat av den rörelsens idéer och estetik, säger Karin Sidén och nämner också Ellen Keys bok "Skönhet för alla" från 1899.

William Morris var mer socialistisk i sina tankegångar kring allas rätt att få tillgång till kvalitetsmässigt konsthantverk. Burne-Jones var inte lika radikal – även om vissa av hans målningar väckte uppmärksamhet. Bland annat "The wheel of fortune", där Fortunas gestalt långsamt vrider på hjulet med en slav, en kung och en poet, alla målade i Michelangelos stil.

– Det var samhällsomstörtande att slaven fick vara överst. Men det är inspirerat av en medeltida bildvärld, att visa att alla är lika inför ödet, säger Karin Sidén.

Utställningen visar också hur prerafaeliterna inspirerade nordiska konstnärer, som Georg Pauli, Gottfrid Kallstenius, Frida Hansen och Gerhard Munthe.

Vissa av dem – Olof Lange och Edvard Munch – påverkades av prerafaeliternas kvinnoskildringar och avbildade dem som gåtfulla eller som skrämmande symboler för synd och förfall. Även Edward Burne-Jones har sådana kvinnoskildringar. I hans skildringar liknar kvinnorna oftast varandra: de är inåtblickande, bleka och svårtillgängliga skönheter.

– Men ibland är hans figurer närmast androgyna, säger Karin Sidén.