Vännerna dog i överdos – nu hjälper han andra

– Vill ni ha kaffe?

Fem jamande katter och en hoppig hund cirklar runt benen när Zebastian Aesir öppnar dörren till sin källarlägenhet i skånska Brösarp.

Datorn har en central plats i det lilla vardagsrummet – härifrån gör han sina Youtubeklipp som handlar om vägen ut ur missbruk, om träningen, som blivit motorn i hans liv, och om sitt insamlingsprojekt #hjälpenhemlös.

– Bara att man vet att man inte är ensam, att någon bryr sig betyder jättemycket, säger han om sin drivkraft att hjälpa andra som är kvar i det liv han lämnat.

Han är själv ett exempel på att det går att bryta, men det var en lång process. I hans fall var det ett längre fängelsestraff som var första steget, då lyckades han sluta med heroinet. När han kom ut från fängelset igen fortsatte han med narkotika i andra former.

Han försökte sluta och fick återfall. Men han var dödstrött på den ständiga jakten på nästa rus och plötsligt bestämde han sig.

– Jag kände att nu är det dags. Jag låste in mig tillsammans med träningsvideos på Youtube.

I ett av filmklippen pratade en bodybuilder om att vara den bästa versionen av sig själv.

– Jag vet inte om det var för att jag var i det här tillståndet, men jag var i alla fall mottaglig. Det klickade och jag började träna på fjärde dagen av min avtändning.

Han började träna två gånger om dagen och skaffade sig mat- och sovrutiner för att klara det. Han fick en struktur och han hade fått ett mål att jobba mot. Han beskriver det som att byta identitet.

– Efter 15 år i missbruk definierar man sig som en pundare. Men jag började varje dag med att tänka att jag är ingen knarkare och jag är ingen före detta knarkare. Jag är en fitnessperson. Jag håller på med mat och träning och i den identiteten finns det inte utrymme för knarkande.

Under årens lopp har han flera gånger varit i kontakt med välfungerande behandlingshem. Men han dömer ut ungdomsvården.

– Jag hade hellre suttit i fängelse ett år än en månad på ett ungdomshem.

– I dag fungerar de som skolor för gangsters. Det är där man får kontakter, man testar nytt knark.

Det andra stora felet som han ser med svensk missbruksvård är krånglet och byråkratin som gör den svårtillgänglig.

Han berättar om en vän i Lund som verkligen ville sluta knarka, men fick höra att han först måste sluta på egen hand och att han sedan skulle få komma in på ett behandlingshem efter en vecka.

– Men sedan sköt de fram datumet för behandlingen och det blev dödsstöten. Han gick ut och tog en överdos och dog på en toalett på en kinarestaurang, när han egentligen borde vara på väg till behandling.

Man kan inte säga till en missbrukare att vänta eller att fylla i vissa papper som ska skrivas ut från en dator. Det fungerar inte så, betonar han.

– Det största problemet är att det går för långsamt.

Han tycker också att samhället duckar för det faktum att så många av dem som hamnar i missbruk gör det på grund av psykisk ohälsa.

Det är den man måste ta itu med för att undvika att unga dras in i missbruk, anser han, och även för dem som får så kallad läkemedelsassisterad behandling (buprenorfin) borde samtalsterapi vara ett självklart inslag.

Själv tänker han fortsätta samla in mat och kläder att sprida bland hemlösa. Han har fått en enorm respons från människor som vill bidra och det här är hans väg för att få omgivningen att få upp ögonen.

– Min förhoppning är att folk ska se och förstå att de är människor, att de precis som alla har gått igenom saker. De är inte bara pundare. Och det är häftigt att vi kan berätta för dem som får kläderna att det här är från människor verkligen vill hjälpa. Du är inte ensam, det finns människor som bryr sig.