Jag är så glad att jag är svensk. Så sjöng Birgitta Andersson redan på 60-talet. Det fanns dock mycket ironi i den texten.
Jag är verkligen glad att jag är svensk men skäms över det sätt som Växjö och övriga Sverige idag behandlar ensamkommande flyktingpojkar på. Som bekant kom massor av unga pojkar till Sverige 2015. Sverige tog emot dem och gav dem en gode man, boende, skolgång och hopp om en tryggare framtid.
Jag har haft förmånen att lära känna några av dessa fantastiska och tacksamma killar på ett boende här i Växjö. Många av dem har fått vänta 18 månader och mer för ett första samtal med en handläggare på Migrationsverket. Efter så lång tid är de riktigt bra på svenska och ser fram emot att få stanna och arbeta här. Då kan en känslolös handläggare utan vidare undersökning påstå att de är över 18 år och ska utvisas. De får lämna sitt boende direkt och blir av med sin gode man.
Handläggaren talar om att de har rätt att överklaga men chansen att det hjälper dem är minimal. Hen tillägger ironiskt att om de kan bevisa med identitetshandling att de är under 18 så får de stanna direkt. Hen vet ju mycket väl att många från Afghanistan aldrig haft någon ID handling och de som haft en sådan har i många fall tvingats av smugglarna att kasta sin ryggsäck i Medelhavet för att lämna plats åt fler resenärer i gummibåtarna över Medelhavet.
Hur tänker man när man först tar emot dessa ungdomar och kostar på dem utbildning här för att sedan efter så lång tid skicka tillbaka dem till samma krig och elände som de flytt från? De vill ju inget hellre än att stanna här och kunna börja arbeta och göra rätt för sig.
Nyligen kom en dom mot fem ungdomar i en annan del av Sverige. De dömdes för gruppvåldtäkt men det bestämdes att de inte skulle utvisas eftersom det kunde vara farligt för dem. Hur känns det då för de skötsamma pojkarna som måste lämna Sverige? Vem tänker på vad som väntar dem i hemlandet?
Låt 2017 bli ett år när vi på allvar kan säga: ”Jag är så glad att vara svensk”.
